Det är något gravt deprimerande med stödstrumpor…

Jag var duktig igår, och skulle skaffa stödstrumpor, på BM:s inrådan.

Jag hade börjat med att, redan i måndags, kolla apotekets sortiment. Och i går morse mätte jag – eftersom dessa mått behövdes – ankelns omkrets på det smalaste stället (25½ cm) och vadens omkrets på det tjockaste stället (44 cm).

Enligt den modell jag hade tittat på på apoteket, så kan man inte ha dessa mått. Mina vader är för tjocka i förhållande till anklarna och min skostorlek. (Nej, jag är inte tjock om vaderna. Faktiskt. Jag har rejäla vader, men i vanliga fall vill jag hävda att det huvudsakligen är muskler. Kombination av att jag är byggd så i grunden och att jag dansat och därmed jobbat med dessa muskler i en jävla massa år.)

Jaja, jag fick väl kolla på något annat ställe. Jag gillar inte små specialaffärer (konstant övervakad, tillfrågad om man vill ha hjälp innan man öppnat dörren, känslan av att det inte är OK att fråga om priset eller tycka något om det utan har de vad man vill ha så ska man betala och vara nöjd). Men jag gick i alla fall till en liten sjukvårdsspecialprylsaffär, alltså just en sådan affär som säljer stödstrumpor och liknande.

Tjejen/damen (inte så hemskt många år äldre än mig, tror jag) stormade genast emot mig och var SÅ lyrisk över min graviditet , skulle klappa magen och allt. Efter en stund kunde hon i alla fall släppa den tråden och fråga mig vad jag ville ha hjälp med.

”Stödstrumpor”, sa jag.

Hon sa ungefär att ja, självklart. Och så undrade hon om jag hade några åderbråck.

Mnja, sa jag, jag har något på låret som väl kanske är det.

”Oj då, då måste du ha lårstrumpor!”

Lårstrumpor? Strumpbyxor?
Jag avskyr strumpbyxor och liknande. Jag kan till nöds dra på mig strumpbyxor mitt i vintern, om jag ska ha klänning och annars skulle frysa ihjäl. Men så här års – snart sommar (och det blir ju mer och mer sommar ju längre graviditeten framskrider och ju mer mitt behov ökar) – och till på köpet under vanliga kläder, alltså inte till känning utan under byxor? Nä, glöm det!

Tjejen verkade smått förnärmad. ”Vad ska vi då hitta på till dig…? Ja… vi får väl börja med knästrumpor, då?”

Ja, hellre det. Eller snarast, inte heller den tanken var särskilt tilltalande, men den tanken hade jag i alla fall hunnit bearbeta och acceptera en aning.

Hon mätte mina vader, och plockade fram strumpor.
Beigebruna nylonstrumpor. Utan tår.

”Och jag som avskyr nylonstrumpor”, sa jag.

”Ja, vad vill du att jag ska göra?”, sa hon.
Ja, inte vet jag? Om jag ska köpa fula otrevliga strumpor för massor av pengar, så måste jag väl i alla fall kunna få ha tycka vad jag vill om dem?

”Får man inte skoskav på tårna när man har strumpor på resten av foten? Blir det inte liksom… konstigt?”
Det svarade hon inte på.

Hon övertygade mig i alla fall om att prova. Så hon krängde på en strumpa på min ena fot, medan hon påpekade att de strumpor jag hade haft på mig – sådana där som slutar vid fotknölen, som jag hade just på BM:s inrådan – spände alldeles för mycket och att jag borde slänga dem bums. Sedan frågade hon hur det kändes.

Tja, det kändes… som att det satt en tajt strumpa på min ena vad?

”Känns det inte alldeles underbart? De hjälper blodcirkulationen på direkten!”

Jag slingrade mig ur med att jag skulle fundera några timmar.
Och när dessa några timmar gått, gick jag till apoteket och lyckades hitta en modell som faktiskt accepterade mina tjocka vadmått, och en modell som nästan gjorde det. Med fördelen att jag själv kunde få stå och fundera efter att jag bett om hjälp, och själv kunde se prislapparna, och själv kunde ta beslut utan en lismande hök över mig.

*duktig jag som tagit itu med detta, TROTS hur hopplöst uppdraget var*

Väl hemma insåg jag att uppdraget ännu inte var slutfört. De #/&((¤¤(& strumporna ska ju på fötterna också. Vilket är lättare sagt än gjort… Utan en gigantisk mage i vägen är det möjligt att jag skulle kunna klara av att få kraft och ta spjärn och kunna kränga på mig dessa strumpor utan andra problem än lite kramp i tår och fotvalv. Med mage… Tja, jag kan ju knappt få på mig skorna längre.

Enda lösningen var med andra ord att sambon fick ta på mig strumporna.

Jag ser nu framför mig en tillvaro där jag måste be sambon sätta på mig strumpor på morgnarna. Vilket innebär att jag vissa morgnar får vakna extra tidigt för att han ska kunna ta på dem på mig innan han sticker till jobbet, och jag andra morgnar måste väcka honom i förväg för att han ska sätta på mig dem innan jag ska iväg…