Monthly Archives: februari 2009

Han VILL inte.
Han är hal som en ål. Smidig som en puma. Snabb som en antilop. Stark som en häst. Och minst lika envis som sin mamma.
Och han VILL inte. Vill inte ligga på rygg. Vill inte byta blöja. Vill inte ha på en ny blöja.
Han vänder kvickt som en iller.
Trots detta ska man lyckas hålla fast honom, så att man kan få av blöjan, torka bort bajset INNAN han vrider runt och kladdar ner sig själv och allt annat. Sedan vända tillbaka honom å rygg (nej, det finns inte en susning att lyckas med alltsammans på en gång) och få på en ny blöja.
Alltsammans utan att skada honom eller hålla fast honom på ett elakt sätt eller på ett sätt som kan kännas som ett övergrepp. (Omöjligt. Han avskyr det ju. Avskyr verkligen. Hur kan det vara annat än elakt att hålla fast honom? Det känns som att han kommer att få men för livet. Det gör det ju inte lättare att klara av att hålla fast honom )
Men man har inget val. Det måste göras.
Igen och igen och igen.
Det ger mig panik. Fullkomligt.

Jag har krånglat på honom blöja sittandes med honom i knät och ammat honom samtidigt – med risk för att bli nerkissad och -bajsad.
Idag har jag satt på honom blöja medan han legat på mage. Jättelätt att spänna fast banden på magen då *ironi* (Varför görs inga blöjor som är menade att sättas på på en bebis som ligger på mage?) Men det var just då det enda möjliga. (Samt ledde till att han kräktes av att det blev knöligt för magen.)

Jag HATAR blöjbyten.
Jag HATAR blöjbyten.
Jag HATAR blöjbyten.
Jag HATAR blöjbyten.

visade vågen i lördags morse.
Det är mindre än de nittikommanånting jag vägde dagen före förlossningen.
Ganska okej.
Och nej, jag har inte gjort något särskilt. Ätit normalt. Ätit något onödigt onyttigt ibland. Ungefär som vanligt. Samt inte motionerat.
Men motionera skulle jag behöva göra

Han vill röra sig!

Han försöker på alla möjliga sätt att komma i någon sorts krypställning. Genom att sträcka eller kasta sig framåt när han sitter. Genom att resa sig upp när han ligger på mage. (Ja, han kommer nääästan upp i krypläge, men så halkar magen ner och benen iväg.) Han försöker vrida benen på konstiga sätt under sig från sittläge.

Allt förgäves.

Han kan röra sig lite bakåt. Och rätt mycket runt, med magen mot golvet, som en kompassnål. Sitta och skjuta sig bakåt med fötterna. Men inte åla eller krypa i önskad riktning.

Han kan resa sig upp, mödosamt, om han har något att hålla i. Sedan vill han gå. Han har fattat att man ska flytta ett ben i taget. Så med alldeles för långa steg, med ben som sladdrig spagetti, som om han hade en allvarlig sjukdom, skyndar han iväg, med mina händer och fåtöljen som stöd. Han kan inte. Han har inte balansen, inte styrkan, inte omdömet, har inte riktigt fattat hur man gör. Han ska ändå! På ren vilja, liksom.

Han bli arg och ledsen för att det inte går och för att jag inte orkar hjälpa honom i det omöjliga.

[Redogörelse kommer nog nån gång ]

Da-da
Da-da
Da-da-DA!

Ja, så säger han.
(Idag. Igår hade han inte börjat. Nu är det som om han aldrig gjort annat.)
”Da-da” och ”ga-ga” och ”wa-wa”. Med emfas. Energiskt och med en väldigt tydlig språkmelodi. Han säger något – inte vad som helst, utan något väldigt specifikt, och han förväntar sig tydligt och klart att vi ska begripa.
Vilket vi faktiskt gör ibland. Vid matbordet innan idag är jag övertygad om att han menade ”Mer mat!”

Det är ovant. Simon sa aldrig något ens likartat. Han skrek, han skrattade. Sedan lärde han sig härma ljud, och sedan lärdehan sig prata. Typ Inget dada i alla fall

”A-da-da-da-da! Da-da! Da-da! A-wa-wa-wa! Da-da.”
Han sitter på golvet, ler med hela ansiktet, nästan hoppar, och sträcker armarna åt sidorna och vill kramas

Jag snubblade över gammal skit. Letade efter saker i en gammal mapp på datorn. Hittade saker jag sparat som någon skrivit till mig på ett forum för längesedan. Uttalanden helt baserade på vad jag skrivit om den första tiden med Simon. Utifrån det jag skrivit där skrev personen bland annat

”hur fan tänker du egentligen??? hur i helvete kan du se ditt barn som en börda och INGET annat??”

”hur fan funkar du?? alla har väl haft ett krävande barn?????”

”skärpning!jag bara säger en sak stackars SIMON som har en sådan värdelös mamma som du som bara tänker på dig själv och dina BEHOV, ryck upp dig människa sådanna som du ska inte ha barn!”

”du borde adoptera bort din son eller lägga in dig inom psykiatrin.
eller i varje fall försöka vara en bra mamma åt ditt barn och inte vara så EGENKÄR”

”jag jobbar själv inom psykiatrin XXX och jag har haft många ”knäppbollar” som du så jag vet när det är dax att agera, som i detta fall. du verkar vara en fara för simon för att du inte får din tid för dig själv.”

”Att du ska vara som alla andra tycker jag är något befängt, med tanke på din bordeline personlighet”

Sparat finns också de snälla orden från alla som inte höll med. De värmer, de ger stöd, de gör att jag inte rasar samman under mängden av hårda, elaka uttalanden.

Men det gör ändå ont, ont, ONT, när jag snubblar över det igen.

Och jag vet numera. Jag har numera varit i kontakt med psykiatrin, när livet blev för jobbigt. Jag vet att det jag ”dras med” är GAD, generaliserat ångestsyndrom. Jag vet hyfsat väl hur jag ska hantera det – och det gör mig inte till en ”knäppboll”.

Jag vet också, genom kontakter inom psykiatrin och inom vården i övrigt, att Simon har det bra, att jag inte är en dålig mamma, tvärtom. Uttalandena är grundlösa. Jag tar ansvar för mitt mående och för familjens mående.

Men ändå, ändå, gör det så ont.

var ju inte jag med på – för jag jobbade.

Det var i alla fall i torsdags.
6-månaderskontroll
9 655 g
71 cm
46,9 cm om huvudet
Väl godkänt av läkaren som halvåring

Vi bytte förresten från babyskydd till bilbarnstol för 10 dagar sedan. Men babyskyddet står kvar framme. Det sätter jag honom i och tar med in på toa om jag behöver bajsa när jag är ensam vuxen hemma

Han har ett par bruna byxor, med tre blommor längst ner på ena benet. Stl 62/68.
Första gångerna han använde dem var han nog några veckor. Då kunde han fortfarande ha en del 56:or, även upptill, där han annars kräver större storlek. Då fick vi förstås vika upp byxorna, men de funkade bra.

Nu är alla 68:or undanlagda. Alla utom de här. Dessa byxor funkar fortfarande utmärkt. Nu är de lagom långa – eller pyttelite för korta. Fortfarande jättebra.

Imponerad.

Kan tillägga att byxorna köptes redan tiidigt på våren 2007 Långt innan vi ens börjat försöka…