Om att ta ansvar och vara präktig

”Det är allas ansvar” säger man ibland, till exempel när det gäller miljöfrågor. Och som kommentar till detta sägs ibland lite elakt att ”Allas ansvar är ingens ansvar” – alltså, om ingen utpekas som specifikt ansvarig så kommer ingen heller att ta ansvaret frivilligt, utan alla kommer att förvänta sig att någon annan ska lösa problemen.

Folk blir så förvånade om man tar ansvar för något man inte måste ta ansvar för. Som när jag ringde kommunen för att tala om att det fanns ett livsfarligt hål i ett gräsparti vid en väg inne i huvudorten: marken hade sjunkit ner intill en dagvattenbrunn, och om någon trillade ner där skulle denne kunna skada sig rätt illa. (Jag såg hålet innan jag trillade ner.) Helt uppenbart var de inte vana vid att folk ringde för att tala om sådant, åtminstone inte för att förebygga. (Några timmar senare hade de faktiskt också åtgärdat hålet.) Eller när jag stannade bilen för att tala om för en stackars väntande på busshållplatsen varför bussen var sen (det var en trafikolycka, och jag hade, liksom bussen, suttit fast bakom olyckan, men jag med liten bil kom loss tidigare än bussen).

Nej, det man inte måste ta ansvar för ska man visst låta vara. Men om alla bara tar ansvar för det de, med striktast möjliga tolkning, är ansvariga för, så sker ju heller ingen (positiv) utveckling.

Men att ta ansvar är förstås präktigt. Och tydligen är det fult att vara präktig – det används som ett skällsord. Likaså är det fult att vara politiskt korrekt. Visst, ”alla” vet hur man borde leva och göra – men det är fult att i praktiken GÖRA så. Och ännu fulare är det förstås att påpeka för någon annan att de borde göra så. (Däremot är det helt OK att säga det bakom folks rygg.) Nä, man ska inte leva som man lär.

Ja, utom om det gäller inför barnen, då. Då är det mycket viktigt att leva som man lär, för barnen gör ju inte som man säger utan som man gör. Men det gäller uppenbarligen inte vuxna, för de är ett annat släkte. (Tja, ibland kan man ju undra…) För övrigt gäller det där med att man inte får påpeka om någon gör fel inte heller om det är barn. Om det är ett barn som gör fel så är det (enligt tyckare på nätet) helt OK att vilken förälder/vuxen som helst påpekar detta. Oavsett om denna vuxna har en vettig åsikt eller inte, får man anta – för vem bestämmer det?

Jag antar att det här hänger samman med samma mentalitet som gjorde att det var fult att lyckas i skolan. Och om man hade bra resultat så var det mycket mycket viktigt att också påpeka att man minsann inte alls hade pluggat, nästan inte något alls. Plugga var (är?) fult.

Anstränga sig att göra rätt är helt enkelt fult.

Hur har det blivit så?
Är det för att man då, per definition, pekar ut att man själv, eller någon annan för den delen, är bättre än någon annan? Är det kopplat till indoktrineringen under hela skoltiden (och alla andra sammanhang) om allas exakt lika stora värde, och jantelagens tankar om att inte framhäva sig själv?

Och hur kommer det sig att det bara är människor med väldigt ytliga ideal och intressen som lyckats komma ur detta, och att det bara är i de sammanhangen det verkar vara okej att framhäva sig själv?

Hur ska vi ändra på detta? Hur kan vi få det att bli positivt, häftigt och eftersträvansvärt att vara präktig och ta ansvar?

One response to “Om att ta ansvar och vara präktig

  1. Pingback: » Varför folk är rädda för att ha en åsikt – några reflektioner Sanne skriver

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *