Myndigheter, tillit och rekommendationer

”Litar du på myndigheter?”

Ovanstående är en vanlig webbfråga på aftonbladet och liknande ställen. Eller någon variant: ”Har du förtroende för myndigheter?” eller ”Litar du på myndigheternas rekommendationer?”

Orsaken är oftast någon artikel som ifrågasätter något en myndighet har gjort. Ibland handlar det om att någon på en myndighet – chef, eller tjänsteman, eller någon annan – gjort bort sig. Men lika ofta handlar det bara om att tidningen, eller någon som tidningen skriver om, inte håller med myndigheten. Eller att myndigheten gjort en annan bedömning, kanske beroende på tillgång till andra kunskapsunderlag eller andra värderingar. Eller att myndigheten helt enkelt bara gör sitt jobb, det vill säga genomför det som riksdagen beslutat om. (Eller kommun- eller landstingspolitiker i tillämpbara fall.)

Ser man till svaren på webbfrågorna så är det skrämmande få som litar på myndigheter. (Nej, jag vet att det inte är ett representativt utsnitt av befolkningen som röstar.) Läser man kommentarer till artiklar eller följer diskussioner på en del webbforum eller på insändarsidorna i dagstidningar så är tilliten ännu sämre.

Läser man vidare så inser man att många av dessa människor har en märklig uppfattning om vad som ska betraktas som myndigheter. De inkluderar banker, försäkringsbolag, idrottsföreningar – kort sagt alla sorters organiserade sammanslutningar av människor (utom de som de själva är med i). Alla som inte håller med dem är onda myndigheter som är emot dem och vill dem illa.

Om vi nu trots allt håller oss till riktiga myndigheter, så är det ju i många fall så att de inte själva har någon möjlighet att påverka hur besluten ska tas. De har att hålla sig till de lagar och andra beslut som riksdagen tagit – myndigheten är bara genomförare. Det är inte försäkringskassans fel att riksdagen fattat beslut om idiotiska regler för sjukförsäkringen. Och riksdagen i sin tur är vald av svenska folket. Det är svenska folket som är orsak till sjukförsäkringens utformning. (Men det är sant, de flesta av de här myndighetstvivlarna är väl förmodligen även politikerföraktare.)

I de fall det är myndigheter som beslutar om förutsättningar, eller gör rekommendationer, så gör de det baserat på tillgänglig kunskap och utifrån erfarenhet. Jag utgår från att de allra flesta som jobbar på myndigheter är gott och väl kompetenta att göra sitt jobb. De som har tjänster som kräver kunskap har oftast gedigen utbildning. I de flesta fall är de dessutom eldsjälar och brinner för de frågor de jobbar med. (Nej, man jobbar inte på myndigheter för att det är ekonomiskt lukrativt.) Visst finns det rötägg, men knappast fler än inom det privata. Och generellt sett bör den som jobbar med frågorna ha bättre kunskap i ämnet än jag som lekman.

Litar jag då alltid blint på alla uttalanden, beslut och rekommendationer från en myndighet?

Självklart inte. Man måste alltid väga det mot sin egen kunskap, sina egna principer och sin egen moral. En rekommendation från en myndighet tar inte nödvändigtvis samma hänsyn som jag önskar, och då får jag prioritera annorlunda. Ett myndighetsbeslut kan vara felaktigt fattat, utifrån lagar och andra regler, och då bör man förstås överklaga. Eller så kan man tycka att lagen i sig är felaktig, och då får man jobba för att ändra reglerna, d.v.s. driva frågan politiskt, oavsett om man gör det genom partipolitik eller genom andra metoder som insändare, namninsamlingar eller demonstrationer. Och ja, självklart har myndigheter gjort, och gör, många felaktigheter. De som jobbar på myndigheter är också människor.

Jag menar alltså inte på något vis att allt som myndigheter gör är bra. Det jag vänder mig mot är det slentrianmässiga att betrakta allt som kommer från myndigheter, allt myndigheter gör, som ont och dåligt.

Å andra sidan så tycker jag inte heller man blåögt ska lita rakt upp och ner på allt bara för att det kommer från en myndighet.

Ska jag, som privatperson, ta ett viktigt beslut gällande mitt liv – det kan handla om utbildning eller vaccin eller nåt helt annat – så har jag själv ett ansvar att ta reda på fakta. Myndigheterna kan hjälpa mig, bistå med fakta och underlag och rekommendationer. Men precis som i alla andra viktiga sammanhang så bör jag undersöka flera olika kunskapskällor, och sedan ta ett välavvägt beslut. Om jag sedan inte är nöjd med det beslut jag tog, kan jag inte heller skylla på myndigheterna. Rekommendationer är just rekommendationer. Och myndigheter kan inte heller med exakthet förutspå framtiden – lika lite som någon annan. Att en myndighet inte lyckades förutspå allt är inget skäl att inte lita på myndigheter. (Vad gäller svininfluensavaccineringen så tror jag att de allra flesta, liksom jag, läste en massa, resonerade och vände och vred, innan man slutligen bestämde sig för det ena eller andra. Det var inte några hastiga ogenomtänkta beslut där man blåögt svalde allt. Och man var medveten om att det trots allt fanns risker – men att det var en avvägning av vilka risker som var störst.)

Alltså, sammanfattningsvis: Jag anser att man ska utgå från att myndigheter är kompetenta och gör huvudsakligen goda bedömningar och tar korrekta beslut utifrån givna förutsättningar samt att de vill väl, men man ska alltid (i alla sammanhang) har ett grundläggande kritiskt synsätt och själv väga samman sin kunskap till ett beslut man själv kan ta ansvar för.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *