När barnet bara skriker och skriker och bygger upp panik och ilska, men det handlar om något som är absolut nödvändigt.
Med äldsta barnet var det framför allt när han var bebis. Och det handlade om sådana saker som att jag var tvungen att lägga ner honom för att kunna få gå på toaletten. Eller över huvud taget att lägga ner honom för något som var nödvändigt. Jag behövde ju faktiskt äta någon gång ibland. (Och med en liten bebis är det extra svårt, för man kan ju verkligen inte förmedla eller förklara, och dessutom var jag förstagångsmamma med ett hjärta som ännu inte alls hade vant sig vid att ibland stålsätta sig för att att jag också skulle överleva.)
Sitta i bilbarnstolen har periodvis varit en sådan grej för båda barnen.
Torka bajs i baken/byta bajsblöjor/sätta på ny blöja har i större utsträckning varit en sådan sak med minstingen. När han har bestämt sig, så har han. Och han skriker och slåss och gör allt för att inte behöva bli av med det där bajset som han vill ha kvar i baken, och han gråter och hulkar och skriker så han får ont i magen, och man önskar att man bara kunde strunta i det och låta det vara, för det är så hemskt att behöva hålla fast honom och tvinga honom – men det vore ju varken hälsosamt eller trevligt att kleta in alla möbler och golv och kläder i huset med bajs (och så skulle de bli om man bara släppte honom i det läget), men man känner sig som en så hemsk förälder som ändå fortsätter, för det känns verkligen som någon sorts övergrepp…
2 kommentarer
De första fyra månaderna av mitt barns liv kunde jag inte lägga ifrån mig hen alla. Så hen var med när jag gick på toa och låg i min famn när jag åt. Så nödvändigt tycker jag såklart inte att det är att lägga ifrån sig sitt barn vid dessa tillfällen.
Författare
Det finns förstås många nivåer av vad man menar med nödvändigt. Att överleva, rent fysiskt, är en nivå. Att överleva med den mentala hälsan i behåll är en annan. Jag prioriterade bort den mentala hälsan – dumt nog – och satsade på den fysiska överlevnaden. Det vet jag idag var dumt. Det funkar inte att alltid, hela tiden, bara bara prioritera sitt barn om det samtidigt bteyder att man måste prioritera bort sig själv. (Däremot funkar det förstås om det inte innebär några större problem för en själv.)
Att det funkade för dig (om du nu tyckte det gjorde det) betyder inte att det gör det för alla andra. Att dra slutsatser från sig själv och tro att det är tillämpbart på alla andra är inte ett jättebra sätt att försöka förstå andra.
Men menar du verkligen att du aldrig under de månaderna la från dig din bebis – att du hade henom i famnen dygnet runt, dag ut och dag in? Det hade jag inte överlevt. Faktiskt.
Jag har beskrivit långt och ingående hur jag hade det när min förste var bebis: http://sanneskriver.se/2004/11/23/att-skaffa-barn-och-blir-foralder-forsta-och-andra-graviditeten-bebistid-och-tankar/
Och senare även om hur jag på olika sätt försökte undvika att det skulle bli likadant igen med nästa barn – och att det desutom gick förhållandevis bra med andra föräldraledigheten; delvis beroende på att barnen varit ganska olika.