Våra barn är absolut inga änglar. De hörs och syns och märks, ibland betydligt mer än önskvärt, och kan säkert av en del upplevas som störande eller ouppfostrade. (Och jag kan säkert hålla med om det till vissa delar.)
Vissa sorters grundläggande hyfs har de dock. Av det slag jag liksom inte alls tänker på – just för att jag tycker den är så grundläggande och självklar. Jag blir liksom tagen på sängen och totalt perplex varje gång någon inte… fljer den mallen.
För jag räknar liksom med att en sexåring inte går och plockar saker fritt när man hälsar på hemma hos andra. Plockar ner modellera från en hylla och blandar ihop färgerna till en enda gegga. (Mina stackars barn blir så besvikna.) Går och äter vindruvor som står en bit in på en köksbänk. Plockar med ditten och datten oavsett vad det är för saker och var de ligger. Utan att fråga någon om lov eller på något vis kommentera det, varken till sina egna föräldrar eller värden.
En tvååring, ja. Men inte en sexåring.
Jag skulle ju aldrig acceptera det om det var mina egna barn. Men jag blir så perplex. Och vet liksom inte alls hur jag ska tackla det.
Det är liksom så svårt att säga till andras barn. Inte blir det lättare av att deras föräldrar finns inom hörhåll.