På senare år har det varit mycket diskussioner om tillsatser i mat. Det har inte bara handlat om ”konstiga” saker från E-listan, utan också om utfyllnad med ”vanliga” saker.
Som i korv och köttbullar. I köttbullar är det ofta en viss mängd ströbröd eller potatis. I korv är det späck, potatis, maskinurbenat kött och annat liknande.
Det anses fult och dåligt. Så hög kötthalt som möjligt anses vara det bästa.
Och ja, jag erkänner, jag väljer också hellre korv med högre kötthalt.
Men varför anses det så dåligt med låg kötthalt?
För egentligen är det ju fråga om vanlig, klassisk resurshushållning. Korv ÄR ju från början ett sätt att ta hand om restprodukter – alltså motsvarande det maskinurbenade köttet (även om det förr gjordes för hand). Köttfärs maler man på köttet som blir över när man tagit hand om fina styckningsdetaljer. Och sedan drygar man ut med det som går att dryga ut med – rester av bröd, potatis, andra slaktdetaljer, lök… Allt för att få den begränsade köttillgången att räcka. Det är resurshushållning.
Idag ökar vi vår köttkonsumtion – sådana mängder som vi äter är inte hållbara och inte nyttiga. Att äta korv med låg kötthalt är ett sätt att minska köttkonsumtionen och att få det kött vi, globalt sett, kan producera, att räcka till fler.
Så att korven drygas ut och att man använder så mycket som möjligt av det slaktade djuret är ju bara klokt. Det som är intressant att diskutera är vad man drygar ut med. Och på den punkten finns det självklart bättre och sämre alternativ.
Jag kommer säkert också att fortsätta att välja korv med hög kötthalt – för att jg tycker den är godare och då hellre äter mindre. Men jag ser ingen anledning att se ner på den mindre kötthaltiga korven.
Själv är jag ganska nöjd med att ha gjort kålpudding på 400 gram färs och fått det att räcka till två middagar. Trots att tre fjärdedelar av familjen tycker att det är vrålgott.