Vikten av en huvudfoting

Apropå att rita då… Huvudfotingar är viktiga, det får man lära sig från BVC:s frågor om vad barnen kan i olika åldrar – och därmed blir det också en milstolpe som diskuteras på föräldrafora.

Treochetthalvtåringen (som fyller fyra i juli, det vill säga om tre månader) ritar mycket för tillfället. Sjörövarskepp, bilar, flaggor. Han ritar bra och detaljerat, och med säkerhet i handen.

Men inga huvudfotingar. Jag funderade över det häromdagen och tänkte att det väl inte intresserar honom. Men han brukar be mig rita in sjörövare på skeppen och gubbar i bilarna ibland.

Så igår bad han mig rita en tjuv. Så jag ritade en figur. Sedan ville han att jag skulle rita en gubbe som slog tjuven. Men det ville jag inte (och vi hade en lång moralisk diskussion om brott och straff, där jag betonade att man kan sätta tjuvar i fängelse när man är säker på att det är tjuven man tagit, men man ska inte skjuta dem, inte döda dem och inte slå dem; han höll inte med mig). Så då fick han rita själv.

Det första försöket beklagade han sig över: den blev för lång. Sedan ritade han en jättebra streckgubbe, med armar, ben, kropp, huvud, ögon, mun, hår – och med sexfingrade händer. På något vis mer mer känsla än de streckgubbar jag brukar åstadkomma.

Men nej, inga huvudfotingar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *