Skitiga drygt knälånga jobbebyxor (såna man köper på Biltema och andra lyxigare ställen). Skitig urgammal t-shirt. Skitigt fläckigt blekt huckle om håret. Det är så jag ser ut större delen av tiden för tillfället.
Ja, jag är fullt medveten om hur jag ser. Ja, jag är fullt medveten om att det inte är så jag, som kvinna, förväntas visa mig bland folk.
Än sen då?
Jag klär mig inte för att det ska vara snyggt. Det är helt irrelevant. Jag klär mig för att det ska vara praktiskt. Hucklet skyddar håret lite mot byggdammet, för jag vill ju inte behöva hålla på och tvätta det varje kväll.
Och ja, jag visar mig så bland folk. Behöver jag åka till affären när jag håller på och bygger – oavsett om det är mataffären eller byggvaruhuset – så gör jag det. Utan att byta om. Varför skulle jag?
Jag tycker det här är ganska självklart. Men ganska ofta läser jag kommentarer och inlägg som handlar om kvinnor som inte vill eller vågar gå till mataffären utan att klä sig rätt, sminka sig – och raka kroppen på alla möjliga ställen, ifall någon skulle se deras bara hud.
Jag tycker det är fullkomligt bisarrt. För inte sjutton reagerar någon när målaren, snickaren och elektrikern av manligt kön kommer in i affären för att handla lunch eller fikabröd?
För övrigt, i den mån kvinnor visar sig ”ofixade” och med kläder som inte går ut på att framhäva dem, så är det i hög grad kvinnor som är mer eller mindre kraftiga. Sällan de smala. Eller? Är det liksom bara accepterat att strunta i utseende (tillfälligt eller permanent) om man inte är smal?