Och så var julledigheten slut. Första dagen efter två veckor av helgdagar och semester. Idag är jag trött och med ont i huvudet, för inatt kunde jag inte alls somna.
Jag har varit ovanligt ledig den här julen. Inte i dagar räknat – jag brukar ta semester ungefär så här – men i praktiken. Jag brukar alltid känna att jag ska hinna en massa. Vilja hinna en massa. Men därmed också ha dåligt samvete.
Den här gången har jag lyckats koppla av, för att vara jag. Inte haft mycket dåligt samvete alls (relativt mig). Inte åstadkommit mycket alls. Och ändå inte alls fått panik eller ångest över dagarna som gått. Fantastiskt och obegripligt.
Vi har sovit ut på morgnarna. Barnen börjar ju bli stora, på riktigt. Så de vaknar, går själva och sätter på barnkanalen eller sätter sig och bygger lego eller nåt sånt. De kommer och frågar om det är något och låter oss sedan sova vidare. Det har hänt flera gånger att vi slutligen vaknat och insett att klockan varit typ kvart i elva på förmiddagen! Jag vet inte vilket år jag senast sov så mycket, men det var absolut lååångt innan vi fick barn. Om ens nånsin :-) Och ja, det var välbehövligt.
Och ja, vi har latat oss. Vi har haft dagar när vi struntat i allt vad regler om datortid heter och låtit barnen spela timme ut och timme in. Vi har suttit och glott på film. Vi har tagit det riktigt lugnt. (Med MINA mått mätt, ska säkert betonas.) Så oerhört välbehövligt.
Idag började alltså vardagen igen. Men det känns liksom helt okej. Jag har hämtat kraft.