Nånstans under all ångesten – eller kanske ovanpå? – finns ändå en stor tacksamhet. Och orden ”trots allt” och ”så här länge”.
Oavsett vad som händer, vad som väntar… så har jag fått mycket mer än jag trodde.
När mörkret omslöt mig så totalt den där vintern 95-96 och jag tvivlade på att jag nånsin skulle känna glädje igen.
När jag hade skadat nacken hösten 2006 och trodde att jag alltid skulle ha ont, aldrig skulle kunna komma tillbaka till en normal tillvaro, aldrig kunna vara jag igen, och aldrig klara av att skaffa ett barn till.
Jag har rest mig igen. Tagit mig ur. Men också haft turen att det ordnat sig. Jag har kommit tillbaka, fått livet tillbaka.Kommit tillbaka så mycket att jag återigen lyckats ta livet nästan för givet.
För detta är jag tacksam.