Det är knepigt det här med hur man ska hantera människor i omgivningen som är med i Sverigedemokraterna och står med på kommunlistan för partiet. Hantverkaren som är med där och som man behöver för ett jobb (och nej, det finns inte alltid så många att välja på). Pappan till en av ungarnas klasskamrater.
Personer som finns i min omgivning. Personer jag aldrig har skäl att diskutera politik med. Personer som jag normalt sett hejar på när vi möts och inget mer.
Inget skulle ju bli bättre av att jag oprovocerat började prata politik med dem. Bara sämre.
Inget skulle bli bättre av att jag vägrade heja på dem utan stint stirrade åt andra hållet.
Det bästa jag kan göra är att fortsätta vara jag. Och i det ingår att heja på folk jag möter.
Men inombords är det svårt ändå.