Jag läser en hel del för mina barn. Och jag letar gärna fram mina egna gamla favoriter, både från bokhyllor och bibliotek, och läser för dem.Och andra böcker plockar jag fram och tipsar om, även om jag inte själv läser dem högt.
Men vissa böcker har jag liksom backat undan från – delvis omedvetet, delvis medvetet. Det handlar om de böcker som hamnar i den ganska grovt tillyxade kategorin ”klassiska flickböcker”. Och ja, många gamla favoriter hamnar där.
De är av varierande typ och kvalitet. Anne på Grönkulla. Kulla-Gulla. Skuggböckerna. Stora syster.
Kan pojkar läsa Anne på Grönkulla?
Jag skäms över frågan. Om flickor kan så kan pojkar. Förstås. Självklart.
Men samtidigt skulle jag tycka det vore pinsamt att föreslå för mina söner att läsa Anne på Grönkulla. Och nej, jag har inte läst boken på säkert tjugo år, så jag går inte i god för att jag skulle tycka att boken höll idag. Men det är liksom inte det relevanta här. Det relevanta är att jag har någon sorts spärr som hindrar mig från att föreslå ”flickböcker” till pojkar. Och det känns inte bra, faktiskt.
Hur gör du? Och varför? Hur resonerar du?