Recension: Ondvinter

Jag fick några minuter över på Malmö C igår. Av en händelse gick jag in på Pocketshop – det brukar jag aldrig göra. Än mindre brukar jag på allvar faktiskt titta på slumpmässiga böcker som står där i en hylla. Men det gjorde jag. Och hittade flera böcker som hörde ihop, och som på något vis verkade intressanta.

Så jag kom därifrån med den första i en serie på fyra. Den är färdigläst nu, och frågan härefter är egentligen om jag kan vänta tills jag kommer till biblioteket, eller om jag ska falla för frestelsen att köpa nästa bok i serien imorgon på stationen…

Boken heter Ondvinter och är skriven av Anders Björkelid.

Ondvintern kommer med en kyla som tränger in i människors hjärtan och sinnen. Ingen kan veta vem som drabbats, vem som går att lita på, vem som ännu inte är i Vinterkungens våld…

Tvillingarna Sunia och Wulf har en speciell kontakt, de har alltid kunnat känna det den andra känner. Men det är mycket de inte vet, om sin far och hans förräderi, om sin härkomst och sitt mörka arv.

Boken räknas väl som en ungdomsbok, och det är sånt som brukar passa mig bäst – av någon anledning jag inte riktigt har grepp om brukar de böckerna passa mig bättre än de som ”är avsedda” för vuxna. Och ja, det är ju någon sorts fantasy. Jag hör inte till dem som plöjer stora mängder fantasy (det har ju producerats sådana enorma mängder sådant på senare år?). Så jag har väl svårt att relatera till hur pass mycket eller lite den skiljer sig från annan ”modern” fantasy.

Jag tilltalades i alla fall av den här världen. Av dess natursbeskrivningar och verklighetskänsla. Känslan av att författaren beskrev ett landskap som både liknade och inte liknade vår verklighet här i Sverige. Och snöstormar har alltid en fängslande effekt på mig. Jag gillade språk och ordval.

Det som fascinerade mig allra mest i början var dock den märkliga känslan det gav att berättaren var ett vi. Det gav märkliga växlingar, där vi:et beskrev båda delarna i viet i tredjeperson om varandra och samtidigt båda som förstaperson. Det var förvirrande och ovant, svårt att vänja sig vid – och samtidigt enormt nyttigt. Eftersom tvillingarna är av olika kön och både väldigt lika och väldigt olika, men gör samma saker och inte alls har egenskaper klassiskt könsfördelade, så gav detta berättargrepp ett mervärde.  Och allt eftersom berättelsen framskred så föll logiken i detta på plats. Svårt att helt och hållet förklara, speciellt om man inte ska avslöja för mycket :-)

Sammanfattningsvis: Rekommenderas :-)

3 responses to “Recension: Ondvinter

  1. Pingback: Sanne skriver » Nån sorts recension av hela Berättelsen om Blodet

  2. Pingback: Sanne skriver » 2 juni, morgon

  3. Pingback: 2 juni, morgon | Sanne skriver

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *