Det är svårt det här att ställa om från ägande…

En del i att ställa om till cirkulär ekonomi är att övergå från ägande till hyrande. Poängen är bland annat att prylar ska användas mer tid per pryl. Det brukar dras exempel om att en skruvdragare i genomsnitt används 15 minuter (eller nåt sånt), och att en bil i genomsnitt står still 23 av dygnets 24 timmar, och att det är dåligt utnyttjande av resurser att de bara står outnyttjade resten av tiden och sedan skrotas. Miljömässigt är det bättre att prylarna används mer, och att någon annan – en uthyrare – har ansvar för att de underhålls och repareras och hålls i gott skick. Och då behövs det totalt sätt färre per pryl.

I teorin tycker jag det låter jättebra.

I magen har jag mycket mycket svårare för det.

Det måste ha varit någon gång på nittiotalet som något företag hade en reklam med en munk av något slag, som pratade på om det här med att bara äga ett fåtal saker och att det i praktiken inte var något problem, för resten – TV och video och allt annat sånt – kunde man hyra hos Thorn. Jag tyckte det var bisarrt då. Och det tycker jag, i alla fall känslomässigt, fortfarande. Även om jag i tanken inser att de nog var före sin tid ;-)

Grundproblemet för mig ligger på något vis i det här: Det jag har köpt det har jag köpt. Det kostar mig sedan inget mer. Och kostar det mig, så är det i form av lagning och underhåll, vilket är lägre kostnader än att köpa en ny pryl. (Så ska det i alla fall rimligen vara.) Ett köp är en investering. Något som är genomtänkt. Något som jag gör när jag har råd, baserat på min ekonomiska situation just då. Ibland har jag kanske inte råd, och då låter jag bli allt sådant och håller mig till nödvändigheter som mat etc.

Det sägs att det man blir rik på inte är stora inkomster utan små utgifter. Och det är där det liksom börjar bli knepigt med det här att ”hyra” eller abonnera eller prenumerera på en tjänst eller vad det nu heter i olika sammanhang. För det innebär ju att jag binder upp mig på fasta kostnader, för varje månad. Och det blir det snabbt stora pengar av. Och när jag inte längre har råd med det, så har jag inte längre tillgång till tjänsten.

Har jag köpt en skiva, så har jag den skivan. I all evighet – utom om den skulle gå sönder eller försvinna. Jag kommer att kunna lyssna på den under många år. Ibland ofta, ibland kanske inte alls på jättelänge, och sedan kanske jag längtar efter den igen och plockar fram den.
Har jag istället ett spotify-abonnemang så kan jag lyssna på skivan så länge jag har abonnemang. Men den dag jag inte längre har råd, eller inte längre tycker att den mängd jag lyssnar är värt en viss kostnad varje månad, så kan jag inte längre lyssna på skivan.

Samma sak gäller förstås prylar av annan karaktär, oavsett om det är hammare eller kläder.

Vi har under många år fått lära oss det är dåligt att köpa saker på avbetalning. Dels för räntornas skull, men också utifrån andra aspekter. Sammantaget kommer vi med avbetalning att betala under väldigt lång tid och ibland mer än vad prylen egentligen var värd – men det kändes inte så mycket eftersom det var så lite varje gång. Och på något vis känns det relevant även här. Den där låga månadskostnaden på spotify, och på andra liknande hyrabonnemang och avtal och annat – om vi nu ska gå över till detta för den cirkulära ekonomins skull – blir ganska stor i längden. Speciellt när vi ska flytta över en massa av våra behov på den sortens lösningar.

Dessutom kräver det bättre ekonomisk överblick än många av oss har. Fasta små utgifter varenda månad kräver på ett annat sätt att man ställer upp en budget och faktiskt räknar bort dessa utgifter för att se vad man har kvar.

Extra bisarrt känns det när många människor faktiskt inte längre anser sig ha råd med det klassiska dagstidningsabonnemanget.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *