Jag känner mig som att jag vadar runt i en intighet och inte hittar ut. Vacklar om vem jag är och vad jag vill och vart jag är på väg.
Ibland tänker jag på oss som ett strävsamt par som kämpar på. Hus, renovering, trädgård, barnen, miljön. Jag sätter en massa stolthet där, i att göra rätt och kämpa på i det lilla. Laga kläder, odla grönsaker, vara nöjd med och i det lilla och inte kräva för mycket av världen och livet. Sträva på och kämpa på och vara en bra människa och trivas med det. Ett litet steg i taget, vidare, framåt, och alla steg är viktiga.
Släppt högtflygande drömmar och meningslösa fantasier som ändå inte har något med verkligheten att göra och som ändå inte tillför något vettigt och konstruktivt till tillvaron.
Och så behövs det uppenbarligen så lite för att jag ska falla dit igen. Lite Robin Hood och lite annat. Och plötsligt famlar jag igen. Vacklar. Känner inte igen mig själv längre. Eller jo, det gör jag ju, men det var så länge sedan, jag trodde inte den delen av mig var kvar längre.
Jag är en så konstig förvirrad människa med så motsägelsefulla sidor. Sidor som är så svåra att få att funka ihop. När jag tror att jag fått det att funka så rasar det alltid förr eller senare samman igen.
Och det är så svårt att ta sig upp och ut igen. Jag vill så gärna fastna där, i fantasivärlden, för den strävsamma verkligheten utanför är så tråkig och långsam och ganska oinspirerad. Tänk så lätt det var att falla dit.
Fast jag behöver ju fantasin och inspirationen. Men hur hittar man balansen? Hur plockar man med sig inspirationen till verkligheten? Hur lever man sina fantasier i den strävsamma verkligheten, och får med sig hjältar och hopp – utan att känna sig fånig?
Nå, jag antar att det reder sig i slutändan. Jag antar att jag behöver den här pausen, att det varit för länge sedan och jag behöver fylla på, och att jag tar mig upp på andra sidan, med ny energi, och kanske lyckats plocka tillbaka någon mer del av mig själv.
Hoppas jag.
Pingback: Sanne skriver » Världen behöver så många hjältar