Den stora rollen som inte riktigt passar mig

Äh, det är väl bara att inse: jag har fortfarande inte hittat någon balans, något sätt att få det att funka, att ta hänsyn till mig själv och mina behov och samtidigt leva upp till krav eller förväntningar på mig som förälder mamma.

För dessa båda delar är på kollisionskurs. Mitt behov av min egen sfär, ta hand om mig själv, göra vad jag själv vill och mår bra av när behoven uppstår – inte många timmar, dagar, veckor eller månader senare, är på kollisionskurs med mammarollens krav på att finnas där, lyssna, göra, underhålla, motivera, sysselsätta, lära, tjata, serva och ”uppfostra”. (Och ett närvarande föräldraskap tar mer tid och kraft än ett ”auktoritärt”.)

Ja, vi är två föräldrar. Jo, det är på mig kraven är störst. Och av någon anledning är det trots allt mig barnen alltid har störst krav och förväntningar på. Oftast mig de kommer till. Mig de frågar. Mig de valsar runt. Mig de inte kan låta sitta ifred vid datorn.

Och jag håller inte för det. För jag vill ju vara en bra förälder. Jag vill leva upp någorlunda till hur jag tycker en sådan ska vara. Jag vill inte vara självisk, för då är man inte en bra förälder. Jag vill inte prioritera mina egna nöjen framför barnen, för då är man inte en bra förälder. Har man barn så är barnen viktigast. Ska alltid vara. Det har man ju hört om sådana där som prioriterar sig själv högre, och något fulare finns ju inte – det är avsmak i tonen, liksom.

Sån får man ju inte vara.

Och så detta jävla bullshit om att man som förälder ska fortsätta att leva samma liv och vara samma person som innan.

Bullshit.

För jag har de här behoven. Har alltid haft. De försvinner ju liksom inte för att jag blir förälder, som genom något magiskt trollslag. Möjligen blir de större, för att tillvaron i sig blir mer påfrestande.

Men att värna sig själv, när det innebär mindre tid med barnen. Olovligt. Fult. Tid är det viktigaste man kan ge sina barn. Våga inte missa ett ögonblick av vad dina barn gör. Sitt inte och stirra på en skärm när du sitter bredvid ditt barn som inte somnar, för du kan råka missa det där ögonblicket med det underbaraste leende ditt barn ger dig (jo, jag har träffat på den kritiken). Varje ögonblick är viktigt, och barnen måste få känna sig viktiga och värdefulla och högst prioriterade.

she’s been everybody else’s girl
maybe one day she’ll be her own
everybody else’s girl
maybe one day she’ll be her own

(Tori, ”Girl”)

Sluta.

Ja, det är så lätt att säga: Sluta med det där. Gör inte så, då. Barnen klarar sig ändå. Ni är två föräldrar. Som om jag inte visste det. Som om det på något vis skulle läsa det… Det lägger på något vis dubbel börda: det är mitt fel. Det är jag som inte gör rätt; om jag gjorde rätt så skulle inte problemen finnas.

Det är inte fler dåliga samveten och ok jag behöver. Det är större frihet att följa mitt hjärta, även när hjärtat är oförnuftigt och irrationellt. Större rätt att också få vara ett barn.

why do we crucify ourselves
every day I crucify myself
nothing I do is good enough for you
crucify myself
every day
I crucify myself

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *