En gång i tiden satt jag med i en styrelse. Jag var femton år och satt som ordförande i den lokala juniorföreningen för IOGT-NTO – för det behövde finnas en förening för att föreningen skulle kunna hålla danskurser för barn. Typ. Så jag blev ordförande. Och jag var ansvarstagande, vilket långtifrån alla de andra var. Alltså var det till rätt stor del jag som skötte föreningen. För att inte överdriva min roll kan vi säga så.
Sedan dess har jag alltid tackat nej till att sitta i styrelser. Alltid. Har jag haft tid och lust och möjlighet har jag gärna engagerat mig i saker, och ibland stått med som kontaktperson och liknande, men alltid bara tagit på mig arbetsuppgifter som varit tydligt avgränsade, och aldrig roller i en styrelse.
Idag har jag återigen sagt nej. Och det är inte heller så att det bara sker av gammal vana. Visst, under många år är det så att jag sagt nej för att jag bestämt mig för att det här är något jag ska säga nej till, för att undvika att hamna i den situationen igen. Men den här gången är det mer än så.
Jag vacklar runt så mycket ändå. Har för många trådar. För många intressen, för mång saker jag tycker är viktiga, och samtidigt ändå alldeles för mycket känsla av att jag inte kan göra något fullt ut. Tappar glöden och engagemanget alldeles för mycket.
Och jag vet att jag är ansvarstagande. Jag vet att om jag tar på mig en sådan roll så kommer jag att känna ett ansvar för att ro iland det. Samtidigt som det skulle bygga på stressen, bygga på känslan av att aldrig räcka till – och dessutom bli ytterligare en sak som ligger i vägen för att jag ska kunna göra saker jag vill och brinner för.
Jag behöver värna utrymmet för att göra saker som jag brinner för istället för sånt jag känner ansvar för, om jag inte helt ska tappa glöden. Även om det är själviskt. Ibland måste man vara självisk.
Det är faktiskt bättre att vara självisk i tid, hellre än att ta sönder sig så mycket att man i slutändan tar sönder många många fler.