Monthly Archives: maj 2015

De jävla buxbomshäckarna

Vi har ju oändliga mängder och längder och höjder och volymer av buxbomshäckar – det kan den som så önskar söka reda på gamla inlägg om :-) De är gamla, men flertalet av dem har fortfarande rejäl växtkraft och tycks på det hela taget må bra.

Två av häckarna är dock i sämre skick; de står på parallella sidor om gräsmattan (med rabatter mellan gräset och häcken). (Den tredje häcksidan runt gräset mår dock mycket bättre.) De var skruttiga och fula och i dåligt skick redan när vi flyttade hit för tretton år sedan, och har sedan långsamt blivit sämre. Så nej, jag tror inte alls att det rör sig om buxbomssjukan. Inte alls.

Men det ser väldigt tråkigt ut. Så i år har jag fått för mig att jag ska försöka förbättra situationen. Ta bort gamla döda grenar och kvistar. Klippa hårt. Föryngra. Och gödsla – för jag hittade nåt om att buxbom är näringskrävande, och den här buxbomen har då inte fått någon näring sedan hedenhös.

Så jag klipper och kämpar. River mig på mängder med gamla döda pinnar nere i det täta. Rensar bort gammalt nedtrillat på marken under. River bort ogräs – vindor, knölklocka, oregano och annat – och mossa nere under häcken. Klipper och klipper och klipper, med den ständiga avvägningen att det ser fult ut hur jag än gör, och hur mycket pallar de här gamla plantorna att återhämta sig ifrån. Trampar runt och klipper ner i den eftersatta rabatten – jag måste för att komma åt.

Jag har hittat tre fågelbon hittills ner i buxbomskvistarnas täthet. Inget bo verkar aktivt. Men jag får ändå dåligt samvete av att jag sabbar detta som uppenbarligen funkar för fågelbobyggande.

Fast jag måste väl få lov att städa upp lite i min trädgård? Även om jag inte låter den växa igen totalt så är den väl fortfarande en oas i söderslättsfullåkersbygdsöknen?

För övrigt är det väl ett ganska bra bevis på ganska extensiv trädgårdsskötsel när jag i rabattens orensade virrvarr hittar en frösådd buxbomsplanta som är sisådär 15 cm hög. Det är nog ett tag sedan jag rensade ordentligt där…

Dåligt på att slappna av på det önskade sättet

Jag är dålig på att koppla av och ta det lugnt. Det anser både jag och andra.

Å andra sidan så finns det saker jag gillar att göra som innebär att jag tar det lugnt. Sånt som att sitta och blogga och sunka vid datorn till exempel. Och det är ju sånt där som vi får veta igen och igen att det är så förbannat dåligt att göra. Sånt där man ska ha dåligt samvete över att man gör. Det gäller liksom på något vis generellt, att de saker man kan tänkas vilja göra som innebär att man slappnar av och tar det lugnt är sådant som på ett eller annat sätt är fel eller fult.

Dessutom så är det liksom i sig självt fel och fult att göra saker av det slaget så länge barnen är hemma och vakna. Åtminstone om man inte genast tittar upp på dem så fort de kommer, lyssnar på dem när de börjar prata, rycker ut för att engagera sig i att titta på vad de byggt eller vill ha hjälp med, och så vidare. Det vill säga man ska vara beredd att avbryta vad som helst när som helst för att vara en engagerad och närvarande förälder.

På något vis verkar det här med att ”slappna av” gå ut på att man ska sitta och göra ingenting när man hellre vill göra något annat, och detta ska man göra för någon annans skull. Möjligen kan man få titta på något ointressant på TV – men absolut inte något man tycker är intressant så att man inte vill bli avbruten.

Vid närmre eftertanke är det inte så konstigt att jag har svårt för det där med att slappna av. På de premisserna är jag inte ens säker på att jag vill ägna mig åt att slappna av.

Däremot vill jag hemskt gärna ägna mig åt saker jag gillar att göra. Utan att ha dåligt samvete. Utan att bli avbruten. Utan att behöva ta hänsyn till andras behov och önskemål. Det är avkoppling.

Drömmar och fantasier som mentalt skydd mot elakheter

Jag satt på möte innan idag. Ett sånt där möte där man sitter och vrider på sig inombords, för att det känns som slöseri att sitta och lyssna på personer som säger samma saker som man redan hört dem säga flera gånger innan – slöseri med tid och ens uppmärksamhet när man istället kunde göra något annat med tiden. Och ja, ibland måste det vara så: ibland är man i sammanhang där vissa nytillkomna i ett sammanhang måste komma ikapp på olika sätt. Men jag blir ruskigt rastlös. Jag har svårt för det där med att sitta och lyssna på saker som inte ger mig något, när jag samtidigt inte har något annat jag kan syssla med. (Och jag tror nästan det blir värre med åren.) Jag klarar det bättre om jag har något jag kan pilla med – om jag till exempel har med mig en dator och kan gå igenom mejl eller annat samtidigt så lyckas jag faktiskt hålla fokus och lyssna bättre :-) (Fast det betraktas som oartigt och som att man inte bryr sig.) Om jag däremot snarast måste sitta av tiden och bita ihop fastän jag inte alls får ut något av lyssnandet så är det synnerligen påfrestande.

Det blir en övning i att stänga av, försvinna iväg, tänka på annat.

Och det fick mig att tänka på när jag övade mycket på det – när det i mycket större utsträckning var en strategi för att överleva vardagen. För så var det en gång i tiden, under uppväxten. Som alla de gånger jag stått eller suttit och drömt mig bort på bussen hem. Inte egentligen för att drömma mig till något, utan just för att drömma mig bort från där jag varit. Förflytta mig själv i tankarna till något annat sammanhang. Till mina uppdiktade fantasier och historier och sagor. För om jag mentalt inte är kvar där på bussen så är det svårare att skada mig med ord och attityder. Om jag inte reagerar så slutar de dumma kommentarerna komma efter ett tag. Om jag mentalt är någon annanstans har jag lättare att låta det rinna av och inte reagera. Om jag mentalt ser ut att vara någon annanstans är det inte lönt att gå på mig.

För det var ju så: det fanns folk som älskade att komma med dumma kommentarer av olika slag. Jag vet inte varför de gillade att göra sånt, men det gjorde de. Och de gillade att komma med kommentarer till mig. Dumma kommentarer. Retande, ifrågasättande, besvärande kommentarer.

Min första reaktion på sånt var förstås att svara på relevant sätt. Vilket ibland kunde vara att det hade de inte att göra med. Och om de fortsatte blev jag förstås irriterad och arg på dem. Men effekten av det var bara att de tyckte det var roligt. Att bli arg för att någon kom med dumma kommentarer ledde aldrig till något stöd från omvärlden. Definitivt inte från vuxenvärlden. Att bli arg på det som det var rimligt och vettigt att bli arg för sågs bara som något dåligt, som att den som blev arg inte hade lärt sig att uppföra sig. Ilska skulle hållas tillbaka, kvävas. Den som blev utsatt för jobbigheter skulle lära sig att inte uppmuntra det, det vill säga hålla häften och låta det rinna av.

Så verklighetsflykten, flykten till drömmarna, blev ett sätt att orka. Genom att fly till att vara en annan person, i ett annat sammanhang eller en annan värld, ibland nästan som en fysisk känsla i kroppen, kunde jag stänga ute dem. Låtsas att jag inte hörde. Tänka på annat, vara någon annan.

Det jag lärde mig av detta var förstås att stänga av ilskan. Inte släppa fram dem. Inte bli arg på andra. Låta det rinna av. Om jag ändå blev arg, så var det mitt eget fel och jag hade mig själv att skylla för alla eventuella effekter.

Och de som stod för kommentarerna och frågorna, de där personerna som jag mentalt gömde mig för, de fick ju förstärkt det de redan hade fått lära sig länge: så här fick man göra, och vuxenvärlden hade inga invändningar. Redan tidigare hade de ju fått lära sig att det var okej att dra tjejer i håret och liknande utan konsekvenser; de vuxna gav den urskuldande förklaringen att det berodde på att pojkarna gillade en och inte begrep hur man skulle visa det. (OM det nu hade varit det det verkligen handlade om hade väl det självklara varit att tala om för pojkarna att det inte är så man kommunicerar – och sedan hjälpt dem att bli bättre på att kommunicera?) Och nu fick de bekräftat att det var okej att komma med vilka frågor och kommentarer som helst. Även om uppsåtet helt uppenbart inte var gott. Skulden flyttades från dem… och till dem de gav sig på.

Det var effektivt. Jag har mycket effektivt lärt mig att inte bli spontanarg. Att hålla tillbaka den rimliga reaktionen i många situationer. Sannolikt betyder det också att när jag väl kokar över så mycket att jag inte kan hålla tillbaka så blir reaktionen inte heller rimlig. Eller rätt.

Överdåd, resursslöseri och perfektionism: filmskapare och miljön

I julas fick elvaåringen första Hobbitfilmen, extended version. (Hans pappa läste boken för honom för ganska länge sedan vid det här laget.) Nu när vi läst och sett första Ringen-boken och -filmen tillsammans konstaterade han (elvaåringen alltså) att han ju ville se resten av Hobbitfilmerna också. Så vi har skaffat hem andra Hobbitfilmen (den tredje finns inte som extended ännu).

Extendedversioner, ja. För dels är det ju kul att se maximalt långa filmer ;-) Och dels är det kul att se dokumentärer om hur de löst det ena och det andra och det tredje i filmerna :-)

Så… jag har nu suttit och sett ytterligare några dokumentäravsnitt om Peter Jacksons Middleearthfilmer. Och som sagt var, det är fascinerande. Men samtidigt är det mycket svårare att se sådant nu än för till exempel elva år sedan.

För det är ett sådant… överflöd. Ett sådant resursslöseri.

Som bara detta med att åstadkomma att dvärgar och hobbitar ska se mindre ut än människor, alver och trollkarlar. Och nu dög det inte längre med de lösningar man använde till ringenfilmerna, där man lekte med perspektiv och annat, för nu skulle det vara 3D, så då löste man det istället med att göra dubbla uppsättningar av all utrustning i vissa scener – en större, en mindre – och så parallellkopplade kameror och dubbel inspelning.

Eller alla oändliga mängder med ”prostetics”. Ja, alltså, silikon- eller gummimasker till alla dvärgarna, och till deras stunt doubles, och till deras scale doubles, och mycket av det är om jag fattat rätt engångsmaterial. Oändliga mängder material i alla fall – saker som sedan bara slängs. Och hur hälsosamt det är att gå omkring i de där maskerna etc hela tiden har jag ingen aning om.

Eller de oändliga mängder fisk som uppenbarligen gått åt till scenen där dvärgarna i stora trätunnor översköljs och täcks över med färsk fisk. Precis hur stora fiskmängder som helst. Fisk som jag antar sedan slängs. Trots problem med både överfiske och svält i världen, liksom.

Eller att flyga iväg med en del av Bilbos håla till London för att spela in några av scenerna där. Eller för den delen flygtransporter av skådespelare från hela världen för filmande i Nya Zealand.

Och så vidare. Ett sanslöst resursförbrukande. Och här sitter en annan och har dåligt samvete för att ha köpt ett spel till barnen.

Ja, det är förstås många som ser filmerna. Utslaget på alla som ser filmerna blir det förstås inte så mycket per person. Men ändå. Det är mycket. Vems koldioxidkonto och ekologiska fotavtryck ska det bokföras på?

Kanske borde vi ha miljökonsekvensbeskrivningar även för till exempel filmprojekt? För det finns många perfektionistkonstnärer som vill göra det absolut perfektaste som går och lite till. Och det kan mycket väl vara människans längtan efter perfektion som slutligen tar kål på oss…

Kanske man i alla fall kunde önska ig miljömärkning av filmbolag och liknande som ett första steg? Inte för att det kommer att bli avgörande för vilka filmer folk ser, förstås. Men det skulle i alla fall kunna vara en möjlighet för filmskapare att visa att de faktiskt bryr sig.

Motsättningen mellan saga och verklighet

Vissa sidor av mig själv har jag lite svårt för…

Jag är ju en rationell varelse. Jag tror inte på några gudar utan är ateist. Jag tycker inte heller att några människor ska ha någon sorts gudastatus eller ärva sin makt eller sitt ämbete, jag tycker det är fel att ha en ärftlig monarki och tycker det är fjantigt med prinsessor med gulliga klänningar och med svassande för rika och uppsatta människor; jag tycker att makten ska tillsättas genom allmänna val; jag tycker det är fånigt med överdriven artighet, och så vidare. Jag tycker det är idiotiskt att slåss och kriga och tycker saker ska lösas på andra sätt.

Rationellt. Rimligt. Rättvist. Jämlikt. Etc.

Och mot detta står en helt annan sida. Så irrationell att jag skäms. För på film och i böcker älskar jag en del av det jag skyr i verkligheten. I sagor och böcker och filmer har jag inget emot ärbara kungar, hjältemodiga riddare och liknande. Jag har inga problem med att historien bygger på magi eller ingripanden av gudar – eller att man ärar dessa figurer. (Bara det görs på rätt sätt. Gränsen är förstås stundtals hårfin.)

Denna Sanne har inga problem med att det knäböjs för kungar, tvärtom – denna Sanne älskar istället scener som när Aragorn i sista Ringen-filmen säger ”My friends, you bow to no one” till hobbitarna och sedan knäböjer tillsammans med hela sitt folk. – Patetiskt, tycker rationella Sanne. Och skäms. Vill inte erkänna.

Men älskar likväl Robin Hood, Ivanhoe, Röda Nejlikan och en massa andra. Med ärtfliga positioner, frasande kläder, ceremonier, religion, högaktande, magi och gud vet allt jag inte hittar ord för.

Egna språk, kartor och att härma

Ja, bland de saker folk brukade antyda att jag ”härmade” en gång i tiden fanns förstås Tolkien. Vilket väl blir lite extra löjligt sett utifrån att jag vid den tiden bara hade läst Bilbo (av Tolkiens böcker alltså; jag hade ju läst fler böcker än så :P). Men jag tror att det var två aspekter som folk hade en tendens att hänga upp sig på: kartor och språk. För ja, jag ritade en karta över den där världen som boken jag skrev utspelade sig i. (Det är väl fullkomligt självklart – hur ska man kunna skriva en historia om en påhittad värld, med resor och så, utan att rita en karta för att orientera både sig själv och läsaren.) Och ja, jag hittade på språkfragment för de länder och människor jag skrev om. Jag tycker det är spännande med språks uppbyggnad och hade en gång i tiden funderingar på att eventuellt studera indoeuropeisk språkforskning. Inte sjutton kan jag hjälpa att Tolkien också gjorde sånt! Och det är ju inte bara Tolkien som ägnat sig åt sånt, utan även väldigt många andra som hittat på andra världar. Fast grejen är väl antagligen att de som kom med sådana kommentarer inte själva läste fantasy utöver kanske just Sagan om ringen, som väl liksom fått någon sorts allmänbildningsstatus eller blivit en sådan där sak som man ska ha läst.

Vi skriver alla på samma historia, där trådarna ibland flätas tätt samman, ibland strävar vitt isär.

(Anders Björkelid)

Men det är faktiskt bara jag som kan veta hur min version av historien ser ut och vilka delar av väven som ingår i min version. Bara jag som kan bestämma. Och till detta kommer att jag kanske berättar historien på ett annat sätt, med ett annat språk eller en annan stil, eller med en annan poäng eller sensmoral.

Och kanske kanske en vacker dag att jag lyckas hitta tillbaka till tråden, och antingen skriver om min variant från början och städar upp i den – eller skriver något helt nytt, vem vet?

Men inte nu. Det kräver långt mycket mer fokus än för att komma loss och skriva ett blogginlägg.

Nu går sista visan för plommonet

Plommonträdet vid sunkuthuset sjunger på sista versen. Det har långt om länge börjat slå ut, men det är väldigt glest mellan blommorna och de gröna knopparna. Väldigt många döda kvistar, och även de kvistar som har blommor har långa partier mellan där det egentligen ser mer dött än levande ut.plommonträdOch ja, vi kan fortsätta att ta bort de döda och halvdöda grenarna. Men ärligt talat blir det nog inte mycket kvar då. Och redan före vår tid har man tagit bort den största huvudgrenen. Det börjar nog bli dags att låta det här plommonträdet blomma i någon annan värld, eller nåt.

Å andra sidan finns det flera nya plommonträd lite längre bak. Jag vet inte om det är rotskott eller frösådd, men de är redan fina små träd, som blommar och ger lika fin frukt, om äm i blygsammare mängd.

Tankar under en bilresa genom ett majvackert Skåne

Vi har varit hos mina föräldrar över Valborg. Stått vid valborgsbål på en udde vid havet. Sedan sovit över och lämnat kvar barnen på några dagar.

Innan vi övergav nordvästra Skåne åkte vi ut på Bjäre, ut till kusten, till Dagshög och Skaudd och det gamla stenbrottet. Sädesärlorna flög runt och visade upp sig, lärkorn drillade i skyn, triften hade börjat slå ut och färga marken rosa, vattnet glittrade i solen, och i fjärran på andra sidan viken kunde man tydligt se klipporna på norra sidan av Kullaberg.

Sedan begav vi oss hemåt. Men efter en liten stund på motorvägen blev det stopp på grund av en olycka, och vi tog istället vägen mer snett över Skåne. Förbi Söderåsen, över backar, genom små samhällen. Halvt utslagna bokskogar med vitsippsmattor och rödbruna fjolårslöv, så vackert så att det gör ont i hjärtat. Vi åt lunch på en pizzeria i Röstånga.

Det var länge sedan vi åkte genom Skåne på det viset, så där lite på slump. Välja väg och rastplats utifrån karta och omständigheter. Uppleva. Se allt det vackra – all grönska, alla söta och konstiga hus, åsar, verksamheter, och så vidare. Jag tycker om det.

Det finns flera skäl till att det inte blir så ofta. Barnen innebär en delvis mer inrutad tillvaro – färre frihetsgrader när allting måste anpassas till fler personer med andra behov och önskemål och fler fasta punkter att ta hänsyn. Men det är också delvis en effekt av miljösamvetet. Vetskapen om att man inte ska ut och köra bil i onödan. Och då försöker man begränsa det till nödvändigheter eller viktigheter. Att köra runt på roliga småvägar och titta på lustigheter och trevligheter är så långt från nödvändigheter och viktigheter man kommer, ur det hänseendet.

Jag förordar kollektivtrafik av miljöskäl. Kollektivtrafik är bra och viktigt, både för miljö och av tillgänglighetsskäl för dem som inte kan köra bil av olika skäl. Men kollektivtrafiken har sina nackdelar. Även om det finns bussar väl anpassade till att ta sig ut till naturreservat och andra vackra naturområden, så minskar det drastiskt möjligheterna till spontanitet. Det blir frågan om att ta sig från punkt A till punkt B, vara på punkt B och uppleva den, och sedan ta sig tillbaka från punkt B till punkt A. Man kan inte stanna till när man ser en spännande loppis på vägen och se om det är något att ha, eller fortsätta vidare till nästa besöksmål om man känner att man vill mer.

Och ska vi se det ur ett ekonomiskt och landbygdsutvecklingsmässigt hänseende, så tror jag det är verksamheterna som blir lidande. Gästis, loppisar, gårdsbutiker, lokala hantverksbutiker, och en hel massa annat. Kommer du med besökare till exempelvis Stenshuvud med bussen så kommer du till just Stenshuvud, och kommer inte att kunna uppleva allt det andra eller stödja det lokala näringslivet. Du kan inte tänka när du just åkt ifrån Stenshuvud att kanske borde vi äta lunch också innan vi åker hela vägen hem, utan har du satt dig på bussen så har du.

Så: bussen är utmärkt för pendling till jobb och skola, även på landet. Men för en levande landsbygd behöver vi även andra lösningar. Bilar, med rätt bränslen och för rätt tillfällen, är nog fortfarande en del av den lösningen. För det måste väl ändå fortfarande vara bättre att jag då och då rör mig omkring i min älskade hembygd och gynnar dem som lever där, än att jag kompenserar detta behov med långa flygresor (som uppenbarligen många människor gör)?

Men jag tror att här fortfarande finns en hel del tankearbete att göra. Det behöver hittas lösningar som är rätt för områden där det bor något färre människor än i städerna. Och problemet där är väl lite att det så lätt låser sig, när en del som bor i städerna tycker att bilar i alla dess former är ondska och en del som bor på landet säger la-la-la-bingo så fort man nämner att vi kanske behöver minska bilåkandet och höja bensinskatterna och tänka på miljön. Det är svårt med konstruktiva diskussioner när det låst sig från början. Men konstruktiva diskussioner behövs, och landet behöver ses som något annat än den efterblivne kusinen. Vi behöver ibland andra lösningar – våra lösningar, som är rätt för oss, och som gör att vi kan leva moderna och miljöanpassade liv.

Och med tanke på hur mycket det ibland fjäskas för att få stadsbor, i områden där bussarna går var femte minut och avstånden inte är längre än att man smidigt kan gå och cykla, att välja buss och cykel istället för bil, så kunde det faktiskt ibland få fjäskas lite för oss lantisar. Men nejdå, om vi ska få något lite extra då är vi plötsligt en besvärande börda… ;-) Det är också lite tröttsamt i längden.

Läs även Landsbygden behöver omställning innan oljan blir för dyr