Monthly Archives: maj 2015

Jag satt på möte innan idag. Ett sånt där möte där man sitter och vrider på sig inombords, för att det känns som slöseri att sitta och lyssna på personer som säger samma saker som man redan hört dem säga flera gånger innan – slöseri med tid och ens uppmärksamhet när man istället kunde göra något annat med tiden. Och ja, ibland måste det vara så: ibland är man i sammanhang där vissa nytillkomna i ett sammanhang måste komma ikapp på olika sätt. Men jag blir ruskigt rastlös. Jag har svårt för det där med att sitta och lyssna på saker som inte ger mig något, när jag samtidigt inte har något annat jag kan syssla med. (Och jag tror nästan det blir värre med åren.) Jag klarar det bättre om jag har något jag kan pilla med – om jag till exempel har med mig en dator och kan gå igenom mejl eller annat samtidigt så lyckas jag faktiskt hålla fokus och lyssna bättre :-) (Fast det betraktas som oartigt och som att man inte bryr sig.) Om jag däremot snarast måste sitta av tiden och bita ihop fastän jag inte alls får ut något av lyssnandet så är det synnerligen påfrestande.

Det blir en övning i att stänga av, försvinna iväg, tänka på annat.

Och det fick mig att tänka på när jag övade mycket på det – när det i mycket större utsträckning var en strategi för att överleva vardagen. För så var det en gång i tiden, under uppväxten. Som alla de gånger jag stått eller suttit och drömt mig bort på bussen hem. Inte egentligen för att drömma mig till något, utan just för att drömma mig bort från där jag varit. Förflytta mig själv i tankarna till något annat sammanhang. Till mina uppdiktade fantasier och historier och sagor. För om jag mentalt inte är kvar där på bussen så är det svårare att skada mig med ord och attityder. Om jag inte reagerar så slutar de dumma kommentarerna komma efter ett tag. Om jag mentalt är någon annanstans har jag lättare att låta det rinna av och inte reagera. Om jag mentalt ser ut att vara någon annanstans är det inte lönt att gå på mig.

För det var ju så: det fanns folk som älskade att komma med dumma kommentarer av olika slag. Jag vet inte varför de gillade att göra sånt, men det gjorde de. Och de gillade att komma med kommentarer till mig. Dumma kommentarer. Retande, ifrågasättande, besvärande kommentarer.

Min första reaktion på sånt var förstås att svara på relevant sätt. Vilket ibland kunde vara att det hade de inte att göra med. Och om de fortsatte blev jag förstås irriterad och arg på dem. Men effekten av det var bara att de tyckte det var roligt. Att bli arg för att någon kom med dumma kommentarer ledde aldrig till något stöd från omvärlden. Definitivt inte från vuxenvärlden. Att bli arg på det som det var rimligt och vettigt att bli arg för sågs bara som något dåligt, som att den som blev arg inte hade lärt sig att uppföra sig. Ilska skulle hållas tillbaka, kvävas. Den som blev utsatt för jobbigheter skulle lära sig att inte uppmuntra det, det vill säga hålla häften och låta det rinna av.

Så verklighetsflykten, flykten till drömmarna, blev ett sätt att orka. Genom att fly till att vara en annan person, i ett annat sammanhang eller en annan värld, ibland nästan som en fysisk känsla i kroppen, kunde jag stänga ute dem. Låtsas att jag inte hörde. Tänka på annat, vara någon annan.

Det jag lärde mig av detta var förstås att stänga av ilskan. Inte släppa fram dem. Inte bli arg på andra. Låta det rinna av. Om jag ändå blev arg, så var det mitt eget fel och jag hade mig själv att skylla för alla eventuella effekter.

Och de som stod för kommentarerna och frågorna, de där personerna som jag mentalt gömde mig för, de fick ju förstärkt det de redan hade fått lära sig länge: så här fick man göra, och vuxenvärlden hade inga invändningar. Redan tidigare hade de ju fått lära sig att det var okej att dra tjejer i håret och liknande utan konsekvenser; de vuxna gav den urskuldande förklaringen att det berodde på att pojkarna gillade en och inte begrep hur man skulle visa det. (OM det nu hade varit det det verkligen handlade om hade väl det självklara varit att tala om för pojkarna att det inte är så man kommunicerar – och sedan hjälpt dem att bli bättre på att kommunicera?) Och nu fick de bekräftat att det var okej att komma med vilka frågor och kommentarer som helst. Även om uppsåtet helt uppenbart inte var gott. Skulden flyttades från dem… och till dem de gav sig på.

Det var effektivt. Jag har mycket effektivt lärt mig att inte bli spontanarg. Att hålla tillbaka den rimliga reaktionen i många situationer. Sannolikt betyder det också att när jag väl kokar över så mycket att jag inte kan hålla tillbaka så blir reaktionen inte heller rimlig. Eller rätt.