Älsklingen är bortrest sedan i fredags – är och hälsar på släkt och vänner. Barnen är hemma igen sedan i söndags respektive måndags.
Det går dagar av småregn och småpyssel. Måla lite. Rensa lite ogräs. Fixa lite ditt och lite datt.
Idag har vi varit på museum i Trelleborg och lärt oss mer om bygdens och landets tidiga historia – stenålder och bronsålder, boplatser och högar och dösar. Och ätit glass.
Och så kommer vi hem, och den ene sätter sig och tittar på Star Wars-film och den andre försvinner upp på sitt rum, och jag sätter mig och försöker skriva en text jag blivit ombedd att skriva men helt saknar inspiration till.
På kvällen ringer älsklingen. Han har feber. Han ska åka in till sjukhuset.
Jag vet att han bara ringer för att jag ska veta hur läget är. Och att jag inte alls ska oroa mig.
Fast under ytan gör jag ju det.
Det behövs så väldigt lite för att tillvaron ska börja svaja. Så tunn och bräcklig är tryggheten i tillvaron.
Fast jag hanterar det förstås. Det är lågfrekvent ångest. Oformulerad ångest – och jag tillåter den liksom inte att formulera sig. Den bara ligger därunder ytan och får tillvaron att liksom vibrera.
Och jag märker genast av ett ökat behov av att ordna upp, plocka iordning. Det är på något sätt ett sätt att hantera det. Eller så är det bara det att jag klarar oreda och stökighet ännu sämre än vanligt. Eller behöver ha kontroll på det jag kan ha kontroll på. Eller vill ordna upp det jag kan medan jag kan, för om något blir riktigt dåligt kommer jag inte att orka, och då kommer jag att må ännu sämre av stökighet och den kommer att äta upp min hjärna.
Alltsammans, tror jag.