Jag sitter på tåg till Stockholm; jag ska dit på ett tvådagarsseminarium (eller vad de kallar det den här gången) i jobbet, sova över natten på hotell och åka tillbaka hem imorgon eftermiddag.
Och jag ska erkänna: jag är lite rädd. Rädd för att åka till storstan, vistas på centralstation och andra sådana där miljöer som terrorister ”gillar”.
Det sägs att det är just rädda de vill att vi ska bli. Och många människor säger – nästan som någon sorts ”trots” att nej, de är inte rädda.
Fast jag är rädd. Kanske inte jättemycket, men ändå.
Jag betar igenom klassiska ångestlugnande tankar, om att sannolikheten att just jag skulle drabbas i så fall ändå är ganska liten – det brukar trots allt ändå röra sig om ett begränsat antal människor som drabbas, av den miljon som lär finnas tillgängliga i Stockholm – risken att just precis jag ska drabbas är ganska liten.
Det funkar lite grann.
Jag läste någon kommentar på twitter, som sa ungefär så här: Jaha, ni är rädda nu? Så bra. Använd då det konstruktivt, till att motivera er att bygga på styrka och kondition, lära er hur man bäst hittar flyktvägar och så vidare.
För mig känns det kontraproduktivt. Jag uppfattar det som att när terroristerna dyker upp, så spränger de eller skjuter med automatvapen helt utan förvarning. Då hjälper inte sådana förberedelser. Så det enda den sortens förberedelser gör är att mata rädslan och förstärka den. Och jag vet att generellt sett, åtminstone för mig, så är det mycket bättre att försöka låta bli den och strunta i den. För om jag ska gå omkring och tänka – vara – ångest och rädsla hela tiden, då är livet inte så mycket att ha ändå, faktiskt.
För mig är det ett framsteg att åka buss och strunta i säkerhetsbältet.
Men jag ser inte fram emot det här mötet i Stockholm på samma sätt som jag gjorde innan fredagens händelser i Paris. Och jag tycker det ska bli skönt att återkomma till landet imorgon kväll. (Om inget dåligt händer innan dess, påminner katastroftankeshjärnan.) Och ja, jag vet att det finns många människor som bor i storstäder hela tiden. Men jag gör inte det.
3 responses to “Stockholm och rädsla”