Häromdagen, när jag hade skrivit om att jag beställt Anne på Grönkulla på DVD, så kom det sig att jag googlade Jonathan Crombie. Och då visade det sig att han är död. Dog av en hjärnblödning den 15 april i år. 48 år gammal.
Det är inte utan att man börjar känna sig själv lite gammal, som någon sorts effekt när folk i typ ens egen ålder dör :-(
Gilbert Blythe. Via Wikipedia.
Den här platsen, platsen där vi bor, har lärt mig att skånska vintrar kan vara riktiga vintrar med snöstorm. Att det kan vara något som faktiskt är mer regel än undantag. Jag har vant mig vid att vintersnö oftast är mer än enstaka snöfall som lägger ett täcke som knappt täcker marken innan det smält bort igen nästa dag.
Och ja, jag vet att det fanns sådana vintrar då och då även när jag var barn, på en annan skånsk slätt, och även när vi bodde närmre staden. Det fanns vintrar när havet frös och min bror och hans kompisar gav sig ut på livsfarliga äventyr på den tillfrysta viken. Men ändå. Det var inte förrän jag flyttade hit som det blev något jag kom att betrakta som vanligt – och inte förrän här jag kan minnas att det påverkat min vardag påtagligt de flesta vintrar. Det är här det gått från något tillfälligt vackert drömskt till verklighet. Och märkligt nog älskar jag det mer nu :-)
Men de senaste åren har det minskat. Det var länge sedan riktig snöstorm nu. Och jag saknar det. Men det är väl sannolikt så att vi får vänja oss vid det framöver?
Idag tipsade facebook mig om det här ”minnet” från den 12 december 2010:
Och då letade jag reda på den här bilden, från 4 december 2010:
I år har vi haft en omgång av snöblandat regn. Och ytterst lite frost.
Idag har vi haft soligt, ganska torrt, och en drös plusgrader.
Häromdagen bokade vi flygbiljetter till England på sportlovet. (Här finns förra inlägget med mina tankar om varför.)
Flygresa dit och tillbaka. Hyrbil halva veckan. Fyra hotellnätter i London. Hela familjen.
Det blir första gången jag flyger sedan år 2000. Första gången någonsin vår sjuåring flyger. Andra gången för elvaåringen (som kommer att vara tolv vid det laget) – första gången han flög var också senaste gången älsklingen flög.
Hur ofta flyger du?
Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Miljö
Tagged cancer, flyg, klimat, resa till Storbritannien
Häromdagen tänkte jag att jag skulle skriva ett inlägg med vad vi åt under en veckas tid, men sedan glömde jag att skriva, eller hann inte, och nu minns jag inte vad vi åt alla dagarna :-) Men eftersom mitt fokus i alla fall delvis var resurshushållning, så tänker jag att det får bli ett inlägg med lite blandat sådant från den senaste tiden.
Söndag kväll för en dryg veck sedan (måste ha varit förste advent?) åt vi lammsoppa på kvällen. Lammsoppan var gjord på lammben från det ”hela” (styckade) lamm vi köpte hem för ett tag sedan. Det var inte mycket kött på benen – det var sånt som många nog kunde ha tänkt sig att slänga rakt av – men med lite koktid blev det en ljuvlig buljong, och i välkokt tillstånd går det lättare att karva loss det lilla kött som fanns. Med lite blandade grönsaker från kylen och en slatt grädde blev det en underbart god soppa.
Torsdag förra veckan fick vi köttfärssås, gjord på ekologisk blandfärs med nedsatt pris pga sista förbrukningsdag.
Fredag lyxade vi till det med färsk kycklingfilé, nedsatt pris pga sista förbrukningsdag. (Det fanns fler paket kvar i affären.)
På lördagen lagade jag fläskesteg. Jag minns inte om det var bäst före-datum den dagen eller dagen efter, men nedsatt pris. (Det fanns nog fem paket till affären med samma datum när jag köpte den på eftermiddagen.)
På söndagen gjorde jag soppa på nyskördad broccoli och mangold från trädgården samt den havremjölk som var kvar efter svägerskans besök, med varsitt kokt ägg.
På tisdagen gjorde vi pyttipanna på resterna av fläskestegen till lunch.
På tisdag kväll lagade jag till de tre köttfärspaket jag köpt på måndagen, nedsatt pris, sistadatum på tisdagen. Ett paket ekologisk blandfärs, två paket ekolgisk lammfärs. (Det fanns fler paket i affären.) En omgång lammköttbullar åt vi på kvällen; de båda andra resulterade i infrysta köttbullar till jul och andra tillfällen. Stekflottet efter köttbullsgörandet tillagade jag sedan hemodlat rödspetskål i och frös in till jul.
Så, några nedslag i matlagandet. Som synes är ganska mycket av det kött vi äter sådant som annars skulle riskera att kasseras. Och ja, jag vet att det finns de som tycker att vi ändå gynnar köttindustrin, att vi ”stjäl” den prisnedsatta maten från bättre behövande, och en hel massa annat.
Men jag tycker vi tar ansvar för att mat som framställts inte ska behöva slängas.
(Och ibland undrar jag om poängen är att vi inte ”lider” tillräckligt :P Men bara ibland.)
Apropå ”depths of despair” så ligger det faktiskt en beställning på Anne på Grönkulla med Megan Follows i huvudrollen och tuggar hos Ginza. För jag hittade att den fanns att köpa. Och det är säkert patetiskt att vilja se om den som vuxen. Men jag älskade böckerna, och jag älskade filmen/TV-serien. Och jag var allt ganska rejält förtjust i Jonathan Crombie. Och dessutom mår jag bra av att leva ut lite känsloregister, både uppåt och nedåt, och där är Anne definitivt ett föredöme :-)
Ibland är det svårt. När man är trött och sliten och och försöker ta hand om sig själv och värna sig själv och istället brakar ihop och hamnar i the depths of despair och känner att man själv bara är till last för alla andra och man inte har något värde och går fullkomligt sönder, och det faktum att man själv försökt ta sig den tid man behöver kombinerat med det faktum att man själv ligger och gråter gör att andra omkring en håller ännu sämre och rasar samman och inte vill leva. Ibland är det svårt att veta hur man ska göra när man både behöver vara rädd om sig själv för att inte gå sönder, samtidigt som man själv behövs med sina fulla kraft för att inte andra ska gå sönder. När man behöver gråta ut alltsammans men varje tår man släpper fram liksom för någon annan närmre stupet. Och man försöker hålla ihop alltsammans och ha kraft till det som behöver göras utan att ta kål på sig själv och ändå göra en dräglig insats på jobbet fast man inte ens är där utan sitter hemifrån för att kunna hämta barn mitt på dagen och skjutsa och det ena med det tredje och dessutom fokusera på jobbet och bit ihop och fokusera.
Till slut hittar allt det jobbiga en plats att sätta sig fysiskt. Som alltid. Nånstans måste det ju bli av. Nu satte det sig i en konstig låsning i vänster fot. En sån där som söker en och känns i hela kroppen, i att hela kroppen liksom är FEL. Ett sånt där ont som egentligen säger ”Du borde ta en time-out – nyss!”
Men det kan man ju inte. Hur då, liksom?
Posted in Föräldraskap, Hemskheter, Jag
Det kan ju inte hjälpas… trots de positiva beskeden innan idag så far det massor med ganska jobbiga tankar i huvudet nu. Röriga tankar, konkreta och diffusa på samma gång. Jag råkade googla det där läkemedlet han ska fortsätta få även under uppehållet, och konstaterade att det i alla fall för sju år sedan var något mycket nytt och mycket dyrt. Och nu yr mina tankar runt på sånt som hur stort värdet av några år till är och vem som egentligen är värd skitdyra mediciner.
Jag är så tacksam för fantastisk sjukvård, fantastiska människor och allting som flyter på smidigt och bra. Jag är så glad över att vi får ha älsklingen kvar ett tag till – både av egoistiska skäl och för barnens skull, och för hans egen skull inte minst.
Men är vi värd det mer än andra?
Och jag funderar över hur tiden och åren och tillvaron förändras av att ha en bortre avgränsning, om än sannolikt några år bort, jämfört med en synbar evighet – och den skillnaden är som natt och dag. Eller snarast som dag och natt. Innan var det vi, här, tillsammans, ”för evigt” – inom all överskådlig och relevant tid. Och även om tre-fyra år är länge, så är det så väldigt mycket kortare än för alltid – även om det samtidigt är för alltid. Och väldigt mycket längre än ett halvår.
Vad gör oss värda de åren tillsammans? Är vi värda mer än de som inte får dyr behandling? Borde vi uppnå något särskilt med den tiden för att liksom kompensera?
I affären kan man fortfarande köpa sådana där mustaschbroscher och annat liknande. ”25 kronor till cancerforskningen.” Ja, vad gör futtiga 25 kronor för skillnad i förskningen egentligen?
För forskningen gör det nog egentligen större skillnad att den dyra medicinen som forskningen faktiskt kommit fram till köps och används. På något märkligt rundgångsvis gynnar alltså älsklingens cancer (och den medicin som därmed köps till honom) förmodligen cancerforskningen…?
Du tänker för mycket, Sanne. Nöj dig med att vara glad för att medicinen finns, den nytta den gör och den tid ni får. Lev – och tänk inte så mycket.
Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Hemskheter, Reflektioner och tankar
Tagged cancer
Idag är det den 1 december. Och idag har vi varit hos onkologen och fått resultaten från förra veckans undersökning.
Det ser bra ut – så bra det nu kan se ut med något som läkarna är tydliga med inte går att bota eller bli av med. Tumörerna i levern krymper: den största har minskat från 6,5 cm i somras till 4,5 cm vid förra undersökningen och nu 2,5 cm.
Det innebär att det nu blir ”cellgiftsvila”. Under den närmsta 12-veckorsperioden blir det paus från cellgifter. Dock kommer han att fortsätta få ett läkemedel, som inte är ett cellgift, i de vanliga cyklerna. Efter de tolv veckorna är det dags för ny undersökning.
Prognosen är sammanfattningsvis att de bör kunna fortsätta på det här viset i tre-fyra år om allt går bra. Så det ser ut att bli jul även i år. Och till och med några år till, med lite tur.
Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Hemskheter, Vardagsliv
Tagged cancer