Ibland är det svårt. När man är trött och sliten och och försöker ta hand om sig själv och värna sig själv och istället brakar ihop och hamnar i the depths of despair och känner att man själv bara är till last för alla andra och man inte har något värde och går fullkomligt sönder, och det faktum att man själv försökt ta sig den tid man behöver kombinerat med det faktum att man själv ligger och gråter gör att andra omkring en håller ännu sämre och rasar samman och inte vill leva. Ibland är det svårt att veta hur man ska göra när man både behöver vara rädd om sig själv för att inte gå sönder, samtidigt som man själv behövs med sina fulla kraft för att inte andra ska gå sönder. När man behöver gråta ut alltsammans men varje tår man släpper fram liksom för någon annan närmre stupet. Och man försöker hålla ihop alltsammans och ha kraft till det som behöver göras utan att ta kål på sig själv och ändå göra en dräglig insats på jobbet fast man inte ens är där utan sitter hemifrån för att kunna hämta barn mitt på dagen och skjutsa och det ena med det tredje och dessutom fokusera på jobbet och bit ihop och fokusera.
Till slut hittar allt det jobbiga en plats att sätta sig fysiskt. Som alltid. Nånstans måste det ju bli av. Nu satte det sig i en konstig låsning i vänster fot. En sån där som söker en och känns i hela kroppen, i att hela kroppen liksom är FEL. Ett sånt där ont som egentligen säger ”Du borde ta en time-out – nyss!”
Men det kan man ju inte. Hur då, liksom?
5 kommentarer
1 ping
Hoppa till kommentarformuläret
Näe, precis. Det finns ju inte direkt några goda råd att ge, likväl som det inte finns det till den som är sjuk. Jag önskar att jag kunde säga ”lite kollodialt silver till maten, så ska du se att allt ordnar sig”, eller ”Gud hör bön” eller nått, men eftersom jag inte själv tror på det så är det ju inga vidare råd…Du har inte teoretisk möjlighet att åka bort en helg o gråta? Eller bara ta en timmes promenad och sätta dig på en sten nånstans o vara själv? Hjälper ju inte i längden, men kanske för stunden…
Författare
Det bör nog tilläggas att i det här fallet handlar det egentligen ganska lite om älsklingens cancer. Det handlar dels om att jag själv inte alltid är stabilast i världen, speciellt inte vid den här årstiden. Och dels om att sjuåringen är inne i en period när han inte alls mår så bra. Och när jag försöker värna mig själv och mina behov så är det sjuåringen som tar stryk. Så… om det liksom fanns utrymme för mig själv att ta de där pauserna – som en promenad eller något annat – och lyssna på mig själv, så skulle det ju funka… men som det är nu så tar alltså sjuåringen stryk när jag värnar mig själv :-/
Åh hu. Allt på en gång liksom. Det lär ju vara så att cancern trots allt sitter på din axel o bidrar till hela eländet. O det lär ju inte vara lätt att ta en promenad om man vet att ens barn far illa av det. Jaa du, ”du kommer gå starkare ur det” är väl en sån där klyscha att ta till. Fast mest vill jag bara säga ”jag kan inte förstå hur du har det, men trots att vi inte är jättegoda vänner så tänker jag på dig ibland och önskar att jag kunde göra mer än ge små käcka tillrop via bloggen…:-P
Författare
Ja, självklart hänger saker samman och förstärker varandra.
Käcka tillrop via bloggen ska verkligen inte föraktas (i alla fall så länge de inte är käcka på fel sätt – och det är de INTE :-) ) Tillrop i bloggen gör ju att jag vet att någon läser det jag skriver, och då känner jag mig lyssnad på. Och det behöver jag.
:-)
[…] ← Ont i foten […]