Det har funnits stunder när jag tänkt att det kanske är korkat att åka till England i februari. Att allt bara skulle vara blött och kallt och ruggigt. När man läser turistinfo verkar det liksom inte som något som rekommenderas. Inte så att vi direkt hade så mycket val eller så – nuläget gör att det mer handlar om att passa på när det funkar rent praktiskt, men ändå.
Nu kan jag konstatera att det verkligen inte alls var fel att åka hit i slutet av februari.
Åtminstone jag inbillade mig att det inte skulle vara särskilt stor skillnad mot hemma. Ungefär samma klimat här som där, bara en liten aning varmare än hemma i Skåne. Men skillnaden är ändå påtaglig. Här i England blommar krokusar, påskliljor och trädgårdsprimulor. Och någon sorts prunusar längs med vägarna ibland – slån, eller nåt annat? Det är verkligen vår! För den som går och längtar efter vanlig svensk vår därhemma känns ju det här som den optimala resan så här års :-) Och ja, vi har haft tur med vädret. Inte mycket regn men faktiskt en hel del sol.
Under tisdagen körde vi vidare söderut. Njöt en stund till av Cotswolds synnerligen kuperade terräng, kraftigt lutande vägar och djupa gröna dalgångar med hus på slutningar. Bitvis stora nyplöjda åkrar med fascinerande rödorangerostbrun jord (och sånt hade vi ju förstås inte sett om vi hade passerat under ”turistigare” årstid.
Allt eftersom vi lämnade Cotswolds och kom till andra områden ändrades byggnadskultur. Sånt är så fascinerande att studera: skillnader i material, färger, dimensioner och proportioner. Och inte minst kyrktorn. Som kyrktorn som ser ut om försvarstorn och med ett av hörnen förstärkt och förhöjt. Det hör till sådant jag verkligen gillar med en bilsemester: man får se så mycket man annars inte hade fått se, så mycket man inte hade planerat, utan får liksom ett större utsnitt av verkligheten. Jag har suttit i bilen och funderat över molnformer, över former över de kulliga delarna av England som jag aldrig tyckt mig se hemma och närmre kusten över molnformer som känns mer som hemma.
I resandet ingår också att få till en lagom blandning av vägar som är kul att köra och gör att man upptäcker spännande och konstiga saker, och vägar som gör att det går lite snabbare framåt så att man faktiskt kommer nånstans.
Vi körde över Salisbury Plain, som även är militärområde. Och så körde vi förbi Stonehenge och pekade på den, men brydde oss inte om att stanna på besökscentret. Därefter stannade vi i den lilla staden Amesbury, som trots sin närhet till Stonehenge inte kunde uppbringa ens ett enda stånd med vykort. Men på Friar Tuck Café kunde man i alla fall köpa lunch av typen Bangers and Mash, Liver and Bacon och Ham, Eggs and Chips.
Därefter vidare via Salisbury och nedåt mot kusten. Vid Chichester började det gegga ihop sig ordentligt, med köbildning och så, trots att klockan bara var typ tre på eftermiddagen. Vid Worthing tog vi oss ett snäpp längre söderut, från ”grön” till ”röd” väg, för att se lite av kusten. Och herregud vilken trafik det var längs kusten! Om det är så i februari, hur är det då när det är sommarsäsong? Intressant också att se blandningen av fina bostadsområden blandat med industrihamnområden, längs med samma väg.
Vidare längs med kusten och dess vita klippor. Och så i Newhaven svängde vi norrut, inåt landet. Egentligen inte hemskt långt inåt landet. Men på sen eftermiddag checkade vi in på vandrarhem vid nationalparken South Downs – ett vandrarhem i en skitgammal stor bondgård, med murar bitvis murade av flintstenar.
På kvällen åkte vi in till staden Lewes, där vi åt på puben Elephant & Castle. Och sedan var vi med på den lokala folkmusikföreningens låtutlärningskväll en våning upp på puben (eller jag var mest kudde åt en skittrött sjuåring, medan den andra halvan av familjen försökte lära sig låtar på blockflöjt.