– Nej, jag glider inte undan, jag håller inte på att försvinna, säger älsklingen apropå mitt inlägg från häromdagen.
Fast de enda dagar han ätit i närheten av vettigt den senaste veckan var torsdag och fredag, det vill säga cellgiftsdagarna. Sedan är det tillbaka till en mage som inte rör sig och inte vill ha nåt och en älskling som på sin höjd äter en risifrutti eller en skål yoghurt eller dicker en av sjukvårdens energiproteindrycker (eller vad det nu är).
Och alltså… äta bör man, annars… försvinner man. Och han äter nästan ingenting. Och det må bero på vad som helst, det kan vara cancerns eller något annat, men om han inte kan äta, om han inte får i sig näring… Det är svårt att inte tycka att det känns problematiskt.