Resurshushållning framställs ofta som något som ska vara lustfyllt och modernt. Det är liksom den bilden man vill förstärka.
Men ofta är hushållandet med resurser tråkigt och tidskrävande. Och raka motsatsen till den effektivitet och kostnadseffektivitet vi lärt oss ska styra våra liv.
Förra helgen klippte jag som sagt var häcken/läplanteringen bakom lekstugan. Och en del av de grenar eller stammar jag sågade ner var ganska grova. Relativt sett. Tillräckligt grova för att rimligen kunna användas som ved.
Det är klen ved. Det är förmodligen ved av ganska dålig kvalitet. Det krävs en hel del ganska ineffektivt jobb för oss att såga och klyva och torka veden.
Men alternativet är liksom att låta denna potentiella ved gå till spillo – kompostera (tar evigheter) eller bränna upp i eldningstunnan till ingen nytta. Och så köpa mer ved till kaminen.
Vår sandlåda är drygt tio år gammal. Byggd av gamla brädor som tidigare utgjorde golv på vinden men som byttes ut för att de var gamla och inte starka nog längre. Nu, efter tio år som sandlåda, finns inte längre något sandlådebehov (barnen har vuxit ifrån intresset), och sandlådans brädor är murkna. Vi ska riva bort sandlådan och istället göra en liten miniuteplats i det hörnet, av tegelstenar som plockats bort från bykeldstaden. Och under och mellan stenarna tänkte vi återanvända sandlådesanden.
I sandlådan växer numera en hel del kirskål. Det innebär att vi har ett rejält arbete framför oss (jag har börjat) med att sila rent sanden från kirskålsrötter.
Det är tidskrävande. Räknat i arbetstidspengar vore det säkerligen billigare att köpa ny sand.
Men sand är faktiskt en begränsad resurs. Har den nu brutits (tagits?) så bör den fortsätta användas istället för att bryta ny jungfrulig sand.
Tiden det tar att sila sand är egentligen inte det största problemen när man sitter där och silar. Problemet är att jag (och förmodligen du) har så djupt rotat att vi ska göra saker på effektiva sätt och vi inte ska göra onödiga saker. Och tanken att det förmodligen är vettigare att köpa nytt. Det är ansträngande att slåss mot den tanken och den känslan mer eller mindre konstant genom hela silningsarbetet.