På fredag, alltså om (mindre än) fyra dagar, är det dags för begravning.
Folk verkar inbilla sig att det ska vara en viktig brytpunkt – att det på något sätt ska kännas lättare efter begravningen. Som att jag skulle sakna dig mindre för att vi sjunger några sånger och pratar lite om dig och sedan gräver ner dig i marken.
Jag tänker att det nog lika gärna kan kännas etter värre efteråt. För då finns liksom inget att fokusera på, ingen hållpunkt. Efter begravningen finns ju liksom bara en evighet av dagar utan dig. Dagar som jag ska klara ändå, på något vis.
Begravningen innebär ju att det kommer en massa människor. Dina vänner, och många av dem i högsta grad även mina vänner. Det där är ju i sig dubbelt. Det känns hemskt att en massa människor ska behöva ta sig hit – ta ledigt från jobbet, lägga ut pengar på resor, och så vidare – bara för att se dig stoppas ner i marken och sjunga lite sånger och äta lite tillsammans. De får ju inte träffa dig. Bara mig. Och jag är nog inte så jävla rolig i nuläget :P Men samtidigt känns det ändå fint och bra att de kommer. De är mitt skyddsnät nu. Det är de som ska ersätta dig nu, även om du inte kan ersättas. Det är de som ska bära mig genom detta, hålla mig över ytan så jag inte drunknar, och samtidigt hjälpa mig att hålla liv i minnena.
För om jag försöker hålla liv i minnena utan någon som agerar flytväst så drunknar jag. Det verkar vara en svår balansgång det där: att minnas och känna det jag känner för dig utan att gå totalt sönder. Det verkar som att jag är tvungen att fortsätta hålla dig lite i skymundan i minnet och bara släppa fram minnena lagom mycket om jag inte ska gå sönder helt. Vilket ju känns för jävligt. Men jag är inte mer än människa. Jag måste försöka reda ut det här. Även om det innebär att jag stänger av dig lite. Men försvinn inte helt och hållet för det, snälla!
Nå. En sak i taget. Begravningen först, resten av livet sedan.
Det verkar för övrigt som att det ska bli typ småkallt och regnigt den dagen. Vi får väl se. Det skulle ju vara typiskt om det välbehövliga regnet kom just den dagen.
2 kommentarer
Jag ser fram emot att få träffa dig ändå även om du inte är så jävla rolig <3. Och sen ser jag fram emot att få träffa Johans vänner som jag bara mött på Facebook. Och det känns viktigt och värdefullt för mig att få lov att vara med och säga hejdå, att delta i ceremonin, att finna gemenskap och tröst i musik och texter som framförs. Det kommer att kännas bra att vara med, även om det kommer vara jobbigt och göra ont, och jag kommer att gråta en jävla massa (och jag ska inte glömma att ta med snorpapper som jag brukar). På sätt och vis ser jag fram emot fredag även om det kommer att vara tungt. Men jag tänker att det finns plats för ambivalenta känslor.
Ritualer kan vara väldigt starka och nyttiga när de fungerar, fattade jag för ca 15 år sedan när jag bevistade en välkomsthögtid för ett barn. Jag var väldigt skeptisk på väg dit, tyckte att det verkade lite fjantigt att ta efter kristendomens doptradition, men vad jag kom att inse var att den traditionen och behovet av ritualen går mycket djupare i vår tradition än vad vår specifika religiösa uppfattning gör. Det finns rent neurologiska rön som indikerar ritualernas funktion: nervsystemet är egentligen inte ett utan flera samverkande system. Det narrativt orienterade – sekventiellt tänkande – medvetandet, som har lätt att förstå t.ex. att en person är död, är bara en pusselbit. Det finns också t.ex. en specifik del för att hålla reda på kopplingen mellan ansikte och person, som rent fysiskt finns i en specifik del av hjärnan. Att en person finns och har en viss plats i samfundet är lagrat i många olika system. De omedvetna systemen är inte så lätta att kommunicera med, de förstår inte medvetandets språk. Musikens kraft ligger förmodligen i att den talar till omedvetna delar av systemet. En ritual är ett sätt att kommunicera en persons förändrade status – levande till död, ingenting till levande, barn till vuxen, tillgänglig till gift – till alla delar av hjärnan. Att man gör det tillsammans med hela ”församlingen” har dels funktionen att den ska vara synkroniserad i sin uppfattning, dels får ritualen en stor del av sin styrka av gemenskapen: att man t.ex. sjunger sånger i grupp. Det är förvisso inte alltid som ritualer upplevs så starkt. Grus i maskineriet kan vara om det blir diskrepans mellan dess utformning och (några av) deltagarnas förståelse av världen – deras trosuppfattning. Därför är för mig personligen ”borgerliga” ceremonier som regel starkare än kyrkliga. Men med tillräckligt stor öppenhet, och gemensam känsla för den förändring man vill manifestera, för det minne man vill bränna in, behöver ceremoniprotokollets skenbara motivation inte vara oöverkomligt störande.