”Inom en ganska snar framtid kommer cancerformer som tidigare sågs som icke behandlingsbara att kunna behandlas med hjälp av helt nya terapiformer.” Ungefär något sånt sa de på radio innan idag.
Det borde jag ju glädjas åt. Men sorgen gör en förbannat självisk, och jag kan bara tänka på att det redan är försent, att nya behandlingsformer inte kan hämta tillbaka dig från döden, och att sånt som liksom kommer bara lite försent är mycket värre än om det kommer en lösning långt fram i tiden.
Fastän jag borde glädjas åt andra som är i samma sits som vi varit, liksom.
Och ja, jag vet att det kan tänkas vara relevant ifall cancern är ärftlig och ifall barnen drabbas i framtiden. Fast just idag känns det väldigt fjärran jämfört med det faktum att du dog så väldigt nyss.
Som sagt var, sorgen gör en märkligt självisk. Gör att jag bryr mig mycket mer om mitt eget, min egen sorg, mitt eget elände, och mycket mindre om omvärlden.
Jag undrar om de som ständigt är själviska går omkring med någon sorts ständigt malande sorg som gör dem sådana?
One response to “Den själviska sorgen”