Den 2 juni förra året. Vi hade varit hos läkaren, du, jag och din mamma, och fått liksom slutgiltigt besked om diagnos och läget och så där. Dyster jävla skit, för att uttrycka det milt.
”Jaha, vad gör vi nu?”, tror jag din mamma sa.
”Åker och köper lammkött och kokar dillkött”, sa jag.
Nu hittade vi inget lammkött, så det blev nog högrev istället. Men ändå. Poängen var ungefär fortsätta göra vanliga saker, sådant vi gillar, sådant som gör helt vanliga dagar värda att leva. Saker som ger gläde i stunden.
Man kan förstås fundera till leda på om vi verkligen använde det där sista året rätt. Det fanns förmodligen ännu rättare sätt att använda det. Vi kunde ha hunnit få ut mer, hunnit prata mer, uppleva mer, maximera mer.
Men vi fortsatte som vanligt, i den utsträckning det var möjligt. Fortsatte i våra strävanden. Komma vidare här hemma med uthusdörrar som behövde byggas, fönster som behövde målas. Jag fortsatte med viktiga saker på mitt jobb. Du fortsatte under hösten att arbeta 25%, hjälpte studenter vidare, fortsatte utveckla undervisning på områden du brann för, fortsatte vara en av kollegorna. Vi fortsatte ha en vardag, ett lågintensivt vardagslivspussel, ett syfte och en riktning. Vi fortsatte vara vi, du och jag. Inte mer än innan men inte heller mindre. Inget himlastormande och inget märkligt.
Som sagt var, kanske var det inte den bästa prioriteringen. Men det var en tydlig prioritering som jag tror vi var väldigt överens om, ven om jag inte riktigt ens kan minns att vi diskuterat den. Det vr en prioritering som gjorde att vi hade en riktning, ett fokus. Det underlättade förmodligen väldigt mycket i att få saker att funka. Och det är inte omöjligt att det hindrade mig från att falla ner i en ångest- och depressionssvacka.
Och att ramla ner i en sådan hade i sin tur varit en väldigt dålig prioritering :-D Jag är väldigt glad att jag inte ägnade hela ditt sista år åt det. Istället fortsatte både du och jag att leva. Och det allra mesta jag minns från det gångna året är förknippat med varma, glada eller stolta känslor, på ett eller annat sätt.
Det är gott nog så. Det är nog sammantaget mer än man kan begära av sig själv givet omständigheterna?
6 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Ja, det är gott så! Det är klokt och vettigt, var stolt över det!
”[Att göra] sådant som gör helt vanliga dagar värda att leva”; svårt att prioritera mycket bättre än så, skulle jag säga.
Ja, jag tror det *var* optimalt så. Allt annat hade nog bara känts forcerat och påklistrat.
Som i Euskefeurats Ingela, där pappan fått cancer av sitt hormoslyrsprutande i skogen:
”Det blev så överdrivet
när han tog oss runt om livet
och skojade, och höll oss hårt i knät.”
Författare
Men om det nu var rätt och bra, varför kommer jag då inte ifrån känslan av att jag borde ha prioriterat annorlunda?
Kanske för att det inte fanns något planerat fixt dödsdatum? Hade ni vetat från början när han skulle gå bort kunde man planerat annorlunda. Men nu fanns det ju en förhoppning om att leva så länge som möjligt med sjukdomen. Vi har facit i hand nu. Men det hade ni inte då.
Författare
Ja, kanske det. I början trodde jag ju inte alls att han skulle leva så länge. Sedan vande jag mig vid tanken på att han nog kunde finnas kvar ett tag. Och på slutet gick det ju så fruktansvärt fort. Långt mycket fortare än läkarens värstascenario.
Jag skulle ju bara lämna in honom på sjukhuset ett par dagar för att han skulle få lite extra näring och pigga på sig lite. Och sedan var det slut.
Och då tror jag liksom på något vis att jag var den som hade bäst insikt om hur illa däran han var. Eftersom han var en sådan jävra optimist hela tiden.