Jag har tappat kraften

Älskade, jag har tappat kraften. Jag dukar under här under sorgen.

I början gick det bra. Eller gick, i alla fall. Jag vet inte om det var lättnaden i att äntligen få slappna av en aning. Eller om det liksom fanns det konkreta i att fixa med begravning och sånt. Eller om det var att minnet av dig liksom huvudsakligen befolkades av en ganska sjuk du. Eller om saknaden efter dig helt enkelt inte hunnit bli tillräckligt stor – eller jag inte med full kraft hunnit inse, på djupet inse, vad jag förlorat.

Jag har förlorat DIG. Den allra viktigaste personen i mitt liv, i min värld. Och jag har förlorat dig för all framtid. Jada jada, alla fina minnen, bla bla bla – men jag kan ju inte leva av minnen, minnen hjälper mig inte att leva nu. Livet är nya stunder och ögonblick. Och du finns inte i dem. Jag kan inte prata med dig, inte skratta med dig, inte tramsa med dig.

Du är död. Du är så jävla infernaliskt död.

Och jag är lika infernaliskt ensam. För ingen annan är du. Ingen annan kan vara du.

Och jag behöver vara liten, behöver ligga och bli omklappad och omkramad. Inte tröstad, för tröst finns ingen. Men omhändertagen. Fast jag måste hela tiden hänga ihop och reda ut. Utom korta stunder. Och de enda som finns där till att hålla om mig är barnen, och det känns liksom idiotiskt i sig att det ska behöva vara de som tar hand om mig. De har det ju lika illa.

Älskling, jag har tappat kraften. Kraften och viljan. Jag vandrar i ett töcken av att försöka orka, fast jag är liksom kräksillamående av saknaden och insikten.

Stundtals är det som att det enda som lyckas bära mig vidare är att du fanimej inte ska få rätt i att det är värre för oss som blir kvar än för dig. För jag vill inte låta dig få rätt i det.

Och jag önskar att jag i tid hade kommit på att be dig tänka ut vad du skulle vilja säga till mig i sådana här stunder. För jag kom på det försent, att jag skulle behöva det – när jag kom på det var du egentligen så kraftlös att du inte riktigt orkade tänka på sådana saker. Även om du vägrade ge upp hoppet så hade du egentligen släppt taget om kraften, på nåt vis.

Och folk svarar med att be mig tänka efter vad jag tror att du skulle ha sagt. Men alltså, jag vet inte. Jag kan komma på saker som det kan tänkas att du skulle ha sagt, men de blir liksom inte rätt. Det funkar liksom inte att jag ska sitta och tänka ut stödet från dig själv. Det blir liksom ändå helt innehållslöst, bara en kontur.

Älskling, var ska jag hitta kraften? Kunde du inte sagt till dina vänner vilka kloka saker de ska säga till mig nu, för att jag ska reda ut det här, orka med det här?

Jag hittar inte mig själv. Hittar inte någon vilja. Hittar bara allting som gör ont, allting som du fattas i.