Det är en så märklig kontrast i tillvaron och omständigheterna, det är så motsägelsefullt hela alltet.
För på ett sätt har jag drabbats av det värsta som kan hända, typ. Den människa jag älskar mest av allt, den människa som betyder mer än någon annan, den som jag allra allra minst ville mista, är slut, finito, död, kommer aldrig mer tillbaka. Det jag drabbats av är värsta mardrömmen, eller värre, bortom det mardrömmarna brukar lyckas åstadkomma.
Och samtidigt sitter jag här i det som av många säkert ses som en idyll. Hus, barn, vänner. Inget ont har hänt oss andra. Samhällets skyddsnät och vännernas skyddsnät löser allting praktiskt. Vi blir inte satta på bar backe. Vårt hus har inte brunnit ner. Ingen har mördat min man. Ingen annan är skadad. Vi behöver inte – i nuläget i alla fall – ligga och oroa oss på nätterna.
Idyll och mardröm på samma gång.
Det låter som en dålig film.
One response to “Det låter som en dålig film”