En av alla bisarra känslor jag har påminner ganska mycket om när jag hade hoppat av musikalutbildningen en gång i tiden. Jag hade hoppat av, skulle inte fortsätta, men hade samtidigt en lätt panikkänsla över att jag faktiskt måste se till att underhålla och hålla igång det jag hade lärt mig där. Så att det inte skulle ha varit bortkastat, så jag inte skulle glömma. Både dans och sång. Det gav en sorts märklig prestationsångest.
Som sagt var, något liknande känner jag nu. Att jag måste ”hålla liv” i älsklingen, i minnena av honom, i det och den han var och gjorde. Så jag inte glömmer något. Inte tappar bort något. Inte förlorar ett endaste dugg mer än nödvändigt.
Samtidigt är jag rätt att bli fast i det gamla. Inte komma vidare.
Rädslan att tappa bort honom är huvudsakligen mental, en känsla, en strävan inombords. Men det märks också när jag funderar på renoveringen av vardagsrummet och verandan. Det finns ett märkligt motstånd som jag inser hänger samman med att när jag (ja, inte själv då) gör om detta huvudsakliga umgängesrum så kommer jag också att städa bort ännu mer av honom. Och då blir jag nästan så att jag vill behålla den fula trasiga plastmattan och de sönderrivna tapeterna bara för att inte han ska försvinna.
Det är inte bra, va?
Jag vill ju inte bli en sådan där som har kvar den dödes rum orört i femtio år. Jag måste klara av att komma vidare. Fortsätta.
Men jag vill ju inte radera honom. Vill inte. Och jag är rädd att liksom bidra till att han inte längre finns och knappt ens har funnits.