Vissa saker inser man inte förrän det är alldeles försent.
I förmiddags låg jag i sängen och saknade din axel att lägga mig på. Och började fundera över ditt bara bröst och din mage. Och insåg att dem har jag inga bilder på.
För det är ju inte sånt man tar bilder på. Man tar bilder på ansikten och helkropp med kläder på.
Att ta bilder på någons mage och bröst och så där ses som kroppsfixering, eller rent av som något som liksom har med sex att göra. Och då som något negativt.
Men det kroppsliga är ju så mycket mer. Din kropp är den där tryggheten att lägga sig bredvid. Och jag skiter fullkomligt i om din kropp sågs som snygg eller inte. Jag älskade dina kramar, älskade din närhet, älskade att ligga hud mot hud.
Men nu kan jag liksom inte med säkerhet minnas hur din mage såg ut, hur håren på ditt bröst såg ut. Självklara vardagssaker som alltid fanns där och var en självklar del av min värld. Nu finns de inte där bredvid mig i sängen. Och till skillnad från ditt ansikte så finns det inga bilder. För sånt tar man ju inte bilder på om.