Ja. Det är ju så det är, så som den löjligt långa rubriken säger. Man ber inte om hjälp med sånt man kan göra själv.
Och jag kan ju det allra mesta som behöver göras själv. Laga mat, diska, laga kläder, städa, klippa häckar, rensa ogräs, skrapa fönster, ”uppfostra” barn. Jag kan ju allt det där egentligen. Jag har kompetensen.
Det är bara det att jag inte klarar av det nu. Inte i den mängd som behövs, liksom. Inte orkar. Inte har kapaciteten.
Men man ber inte om hjälp med sånt man kan själv. Det känns så fel. Så gör man inte.
Och har man tagit sig vatten över huvudet, har mer att göra än man reder ut, eller tagit på sig saker man inte själv har kompetens för, då får man skylla sig själv och stå sitt kast. Inte förvänta sig eller förlita sig på att andra ska lösa det åt en.
4 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Jag har på ett sätt blivit tvingad till att be om hjälp med sådant jag kan göra själv! Och det låter helt vansinnigt…
Men – jag kan bre EN smörgås (men inte två, då tappar jag smörkniven, burken med pålägg osv. Jag kan lägg upp kall mat på tallriken, ställa den i mikron men risken att jag stjälper varm/het mat över mig är (för) stor. Jag kan tvätta av mig, men inte stå upp i duschen inte hålla i duschhandtaget osv. Jag tappar ALLT! Mitt bäcken är helt instabilt och jag klarar några få steg och kanske stå upp några få minuter, sedan faller jag omkull.
Mao jag ber om hjälp med sådant jag de facto kan, men ändå inte kan själv. Utan hemtjänsten skulle jag leva på kaffe (jag kan fylla upp muggen till hälften, men inte fylla på TV-kannan!) och den smörgås jag kan bre. Hygien skulle bli eftersatt och och övrigt hushållsarbete förbli ogjort!
Det är skillnad på kompetens och kapacitet. Ett försök att difinera begreppen och sätta dem i relation till arbetsförmåga
Här kommer länken till min blogg Livets Skiftningar – från ett annat perspektiv.
Livet på rullande fot
Vänligen
Piia-Liisa
Livets Skiftningar
Åh, precis vad jag funderat över idag… Att jag ibland känner mig omyndigförklarad. Att det jag gör för att lösa mitt problem (utmattningssyndrom) inte riktigt räcker. Jag måste träna mer, göra mindre, vila, men inte göra för lite, inte skynda, inte bli för försiktigt, utmana mig men inte puscha mig osv osv. Vad jag än gör är det antingen för mycket eller för lite. Samtidigt som allt jag gör ifrågasätts hålls jag ensam ansvarig för att se till att allt blir rätt och bra igen. För det ansvaret är tydligen bara mitt. Det är ju mitt eget fel att jag gått sönder när jag tog ansvar för att få jobbet gjort i ökande tempo. Mitt eget fel att jag inte värnat om min egen återhämtning (trots att jag gjorde det innan kraschen på alla sätt jag kunde – yoga, skogspromenader, avskalad fritid osv). ..
Har ingen bra kommentar egentligen, mer än att jag känner igen fenomenet som uttrycks i rubriken. Jag vet inte om det är så att för många (de flesta?) så är livets alldagligheter så svåra att kompetensen att kunna utföra dem automatiskt innebär att man har kapaciteten att kunna utföra dem också?