Ett förkvävt yl

Varför?
Varför?
Varför?

Ibland vill jag bara lägga mig ner och skrika ut min ångest och sorg och smärta. Som ett stort ylande.

Men så gör man inte.

Och om man gör det, så riskerar det att leda till så mycket annat jobbigt. För folk kan inte hantera om man gör så. Folk kommer att tycka att de måste avstyra det på olika sätt, trösta, lugna. I huvudsak få en att sluta skrika och yla.

Inte ens när man skulle föda var det allmänt accepterat att få skrika av smärtan, den fysiska smärtan, och det gavs massor med orsaker till att man borde låta bli.

Jävla skitvärld.

Och nu kan jag inte ens klänga om din hals för att hantera den jävulska smärtan.

1 kommentar

1 ping

  1. I filmen ’Cabaret’ (med Liza Minelli) berättar huvudpersonen hur hon ibland ställer sig under någon av valven som bär upp S-Bahn-järnvägen i Berlin och skriker för full hals samtidigt som ett tåg passerar (det finns en scen med det också). Bullret från tåget gjorde att man lunde skrika högt och ändå bli överröstad, och det som blir över blir en del av stadens ljud. Jag har hittills inte känt behovet, men jag har alltid burit med mig minnet den scenen om det någon gång skulle behövas.

  1. […] sorgen blir inte en större del av min identitet för att jag skriver, bearbetar – eller ylar. Det är sätt jag använder för att förhindra att sorgen tar över […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.