Plånbok

Åttaåringen behövde en plånbok. En riktig. Det har jag tänkt länge, men häromveckn tog jag tag i det.

Plånböcker kan man köpa på olika ställen. Till exempel på marknader – eller på Ica när de tagit hem ett ställ med blandade plånböcker. Men marknader dyker inte upp när man behöver dem. Och Ica här har inga plånböcker för tillfället.

Plånböcker är dessutom ofta dyra, utan att man för den skull egentligen får någon info alls om hur de är tillverkade. Och generellt sett är skinn kromgarvat, som ju inte är så bra för någon alls.

Så jag googlade. Tänkte att det kunde vara lönt att se om man kunde få fatt i en plånbok som var miljömässigt bättre. Eller till bättre pris än på Ica. Knappast en kombination av billig och miljöanpassad, tänkte jag, men ändå.

Och så hamnade jag på Gusti Läder. En tysk näthandel. Och för varje produkt kan jag läsa mig till om den är kromgarvad eller vegetabiliskt garvad, och om det är frågan om små eller stora producenter. Att välja en plånbok av vegetabiliskt garvat skinn från en liten producent visar sig vara inte dyrt alls.

Vid utcheckningen av min näthandelskassakorg kan jag dessutom lämna ett frivilligt bidrag till olika verksamheter för att förbättra villkor. Jag lägger på femton kronor till inköp av handskar till garvare.

Och alltså, jag vet ju inte. Jag kanske är grundlurad. Men å andra sidan så lär det väl knappast vara sämre än att köpa en plånbok jag inte vet något alls om?

Plånboken har i alla fall anlänt och ser fin och bra ut.