Jag är så trött på att behöva vara orolig. Så trött på allt som måste lösas. Så trött på allting oförutsägbart. Så trött på allt det är jag som måste lösa när det inte ens finns några lösningar.
Så trött på att ha en klump i magen, en klump i bröstet och ett getingbo i huvudet. Så trött på att vara otillräcklig och inte kunna göra något åt ens det allra allra viktigaste.
Och jag borde ha lyssnat på de där som sa att jag aldrig borde skaffat barn.
2 kommentarer
<3 Kram.
(Och apropå de där som säger att den och den aldrig borde skaffat barn – vad f-n vet de? De kriterier de ställer upp diskvalificerar väl de flesta föräldrar på något sätt.)
Oavsett situation är vi nog få som känner att man någonsin går i mål med föräldrauppdraget på något vis som lämpar sig för ett glättigt hemma-hos reportage. Otillräckligheten finns där och det är klart att det är lättare när man är två, förutsatt att man är någorlunda överens. Och utifrån någon slags ouppnåelig Facebook standard är vi nog få som någonsin skulle ha skaffat barn i sådana fall. Från det lilla jag läser här på bloggen verkar det som om dina barn är ovanligt lyckligt lottade som trots motgångar strävar på.