Bubbel

Och så sänkte sig stillsamheten och höstmörkret över det lilla vita huset på landet. Och mamman lät dammet samlas i hörnen och högarna med disk växa. Brasa i kaminen, stora blockljuset tänt, och albumet ’Little Earthquakes’ mer eller mindre på repeat.

Mamman visste vad hon borde göra. Samvetet satt inom henne och smågnydde. Men hon ignorerade det. Lät barnen sitta vid sina skärmar.

För inspirationen och längtan hade bubblat upp. Och hon stoppade den inte. Hon släppte fram den. Bejakade sin inre fjortonåring. Trots allt förnuft som sa att det var fel och det fanns tusen saker som borde göras, både tråkiga och roliga saker. Men bubblet ville inte de där andra sakerna. Inte ens hotet om att eventuellt vara en dålig mamma tog tillräcklig skruv.

Visst, hon hade en kliande känsla, från det dåliga samvetet, från känslan av att vara lat, av att inte få något gjort. Men ändå.

Ändå. Ändå letade hon lösningar för att komma vidare från den stampande känslan av de praktiska hindren. Ändå satt hon uppe för länge om kvällarna. Ändå lät hon sin inre fjortonåring få flyga.

Det kändes liksom inte schysst att stänga undan fjortonåringen en gång till.

Till och med känslan av hur bisarrt det var att känna allt detta bubbel, all denna livsglädje, när ens älskade livskamrat så pass nyligen försvunnit bort till döden, lyckades hon hålla stången. Han skulle inte ha sett någon poäng med att jag skulle känna mig olycklig i onödan, tänkte hon. Han skulle ha tyckt att det var bra och rätt. Han skulle ha uppmuntrat mig om han haft chansen.

Världen utanför var bisarr. 2016 måste vara ett skämt, sa folk därutanför. Ja, tänkte hon. Det måste det vara. Men då passar väl det här bra in. Jag kan lika gärna köra på.