Musik i öronen. Och i hela kroppen. En kropp som envisas med att använda det höj- och sänkbara skrivbordet på jobbet som balettstång under tiden jag står och arbetar. En kropp som inte kan låta bli att plocka fram känsla och muskelminne och steg och rörelser och övningar. En kropp som virvlar runt hemma på vardagsrumsgolvet och nästan piruettar ihjäl sig över golvljusstaken.
Och muskelminnet och känslominnet plockar fram önskan om att ha någon bakom, starka händer, som håller ett lätt grepp om min midja när jag lyfter från en snabb plié i tredje eller femte, upp i passé och vidare runt, händer som genom sin blotta närvaro ger det där extra mentala stödet som kroppen vill ha när man släpper stången…
… och jag vet inte ens om jag varit i den sitsen någon gång, för dansårens minnesbilder ligger så långt bak, och det är nog få lärare som ens varit i närheten av det där, och kanske är det bara fantasi. Och jag har aldrig haft någon längtan efter pas de deux och att vara den där som lyfts och bärs, men just den här känslan kan jag ändå hitta och längta efter och samtidigt bli lyft bara av tanken på.
Och så funderar jag över det bisarra i internt i huvudet gå och sjunga
… she’s addicted to nicotine patches…
Och jag tänker på de som tyckt att mitt skrivande stundtals varit för privat under det här senaste halvåret. Och själv känner jag att jag här gränsar mycket mer på gränsen till vad som är för privat, och att jag här är mer återhållsam och balanserar mina ordval. För det här är saker som man ju liksom aldrig pratar om eller uttrycker. Och om det beror på att andra inte känner och tänker sånt här, eller inte ens har några dansmässiga känslor, eller på något annat, det har jag ingen aning om. Men det är så outforskat område uttrycksmässigt, och därmed så stor risk att folk lägger in helt andra saker än vad som är menat i de där orden.
Pingback: Dansen och fyllan | Sanne skriver