Det kallas tvivel, det där som stör

Idag har jag pratat med en rektor på en annan skola, en rektor som lyssnade och ställde följdfrågor och lovade att kolla upp om det finns plats i någon av de lämpliga klasserna. Det lät hoppfullt. Både som i att det kan vara bättre och som i att det nog var fullt möjligt att det skulle gå att lösa.

Idag har åttaåringen också faktiskt varit med på några lektioner. Trots att det var med en av de lärare han har väldigt svårt för.

Och så vaknar alla tvivlen i mig. Tänk om de har rätt. Tänk om det är mitt fel. Eller tänk om jag bara överdriver och det inte är något problem. Det kanske ordnar sig ändå?

Eller så ordnar det sig inte alls, för att nuvarande rektor hindrar det, svartlistar oss från alla skolor eller nåt sånt – eller liksom slår i alla att alla problem beror på mig.

Fast en åttaåring ska inte behöva ha det så här. Det ska inte behöva kännas som en lottovinst när åttaåringen meddelar att han faktiskt varit med på lektioner. Det ska inte behöva vara så att en åttaåring går och längtar efter att bli vuxen för att få bli lyssnad på och betraktad som människa.

Jag måste orka tro att jag gör rätt. Inte ifrågasätta både min magkänsla och mitt förnuft.

För övrigt skulle sista delarna av WISC-testet gjorts idag. Fast skolpsykologen är sjuk, så det är uppskjutet till fredag nästa vecka.