Nej, det är inte sorgen som är djup. Sorgen är förvånansvärt hanterlig. Minnet av älsklingen är liksom vagt och långt borta.
Sorgen skulle kunna vara avgrundsdjup. Men sorgen är inte ens i närheten av så djup som den var i somras.
Däremot är min kraft inte vad den borde. Vad jag skulle önska. Jag är lämnad här med mina svagheter och har inte någon som lyfter och motbalanserar och täcker upp för höstmörkret.
Och jag måste ta alla viktiga beslut själv. Inte minst när det gäller föräldraskapet. Och det må ju vara hänt när det handlar om saker där jag vet vad han tyckte, eller saker där jag själv väldigt väl vet vad jag tycker och inte behöver ett bollplank eller någon att gemensamt sätta ner foten med. Men när det kommer till ”nya” saker så är jag inte hjälpt av det. När min ambivalens och själsvacklande och tvivel blir för stora. Då finns det bara mitt huvud att spränga. Och det är alltid mitt huvud som sprängts av jobbiga beslut.