Så många tankar

Jag har börjat läsa boken ”Särskild begåvade barn”. Och jag är sedan ett tag tillbaka med i en grupp kring särbegåvning via facebook.

Det far runt så mycket tankar… Tankar kring barnen, de båda barnen.

I nuläget hamnar ju väldigt mycket fokus på åttaåringen. För det är för honom det strular till sig i skolan. Och det är därför särbegåvning kommit ”på tal” – för att jag hört om det, och han också hörde om det på radio och kände igen sig.

Men som sagt var, de är två syskon. Av det jag hunnit läsa så är det ofta så att syskon ligger ganska nära varandra begåvningsmässigt. Och egentligen var det nog mer storebror jag hade dylika tankar om när han var mindre. Han kändes allmänt mer ”tidig” på ett sätt jag funderade över. – Eller så hade jag bara vant mig till nummer två? Men nej… de är ju på det hela taget väldigt olika som personer. Har helt olika sätt att tackla situationer. Men ändå. Om särbegåvning är en relevant benämning så är den förmodligen relevant för båda egentligen?

Storebror var 4,5 år när lillebror föddes. Storebror höll på att bli fullkomligt tokig av att gå här hemma och drälla understimulerad när jag respektive min man var föräldralediga med lillebror och storebror alltså bara fick vara hos dagmamman 15 timmar i veckan.

Eftersom storebror är född precis i början av januari och skolåret börjar i augusti skulle han enligt normalt system börja förskoleklass när han var 6,5 år. Det kändes egentligen väldigt sent – han kunde ju läsa långt innan dess. Nog tänkte vi tanken att han borde få börja ett år tidigare. Men samtidigt: det skulle i så fall innebära att han skulle börja förskoleklass samtidigt som lillebror började hos dagmamman. Vi kände att det skulle bli väldigt mycket att hantera samtidigt. Tanken på att de faktiskt skulle få ett år gemensamt hos dagmamman kändes mer lockande. Så vi körde på standardlösningen med förskoleklass vid 6,5 år.

Ja, sedan var han ju förstås frustrerad när han börjat förskoleklass. När skulle det bli skola av det? När skulle de få lära sig saker på riktigt? Bitvis var frustrationen stor. Fast den tog väl inte så praktiska uttryck på sådana sätt som skolan märkte av. I alla fall inte i så stor utsträckning. Inte utåtagerande.

Men en stående punkt på vartenda utvecklingssamtal genom hans skoltid har varit att matten är för lätt. Numera har han dock resignerat. Ja, matten är för lätt. När det heter att de har matteläxa så är allting redan gjort. När de har matteprov behöver han inte plugga och proven är för lätta. (Ja, herregud vad jag känner igen mig…) Han har slutat hoppas på utmaningar och nöjer sig med att det blir mer tid över till dataspel hemma.

Men när jag läser i boken ”Särskilt begåvade barn” om igenkänning i tidig ålder så är det ju honom, storebrodern, jag känner igen mer än lillebrodern. Den snabba utvecklingen, det stora behovet av konstant stimulans, den stora frustrationen över att inte kunna uttrycka sig och inte kunna förflytta sig i början. Aldrig nöjd. Omöjlig att lägga ifrån sig på golvet ens en kort stund på grund av total missnöjdhet. Bär runt mig! Se till att det händer något! Men stoppa för bövelen inte ner mig i en barnvagn och kör runt mig!! Den där spädbarnstiden som höll på att driva mig till fullkomligt vansinne.

Jämfört med det var ju lillebror en nöjd bebis. Sov aningens mer. Kunde gå med på att vara nedlagd bredvid mig i soffan en stund. Kunde till och med gå med på att åka liggvagn en stund. Ja, för det var ju storebror jag jämförde med. Det är de två bebisar jag haft chans att studera på nära håll. Och med andra barnet hade jag väl inte längre några förväntningar på att mitt barn skulle vara som andras barn. Hade insett att det där gullandet med nöjda bebisar som sov massor av tiden, det skulle liksom inte inträffa här :P

Jag hade också vid det laget lärt mig att åldersangivelser på pussel, lego och annat alltid tycktes gå efter någon märklig sorts skala som inte hade med verkligheten att göra utan att det rimliga alltid var att satsa på saker med högre åldersangivelse.

Nå. Med lillskrutt funderade jag nog aldrig egentligen över det här med att börja skolan tidigare. Han är född mitt i sommaren, så han skulle ju ändå per automatik vara ett halvår yngre när han börjadejämfört med storebror. Och med lillebror funderade jag egentligen inte över något påtagligt behov av det. Men sista halvåret på förskolan var han väldigt frustrerad. Allt var så tråkigt. Allt var anpassat för yngre barn. Det fanns inget vettigt att göra längre. Och vi tröstade med att snart, snart, ska du får börja skolan, då blir det bättre.

Men det var ju i någon mån samma visa igen. För lätt. För lite skola. För mycket sitta och vänta på de andra. För lätt matte. Och dessutom mycket mer utpräglat än med storebror svaret ”du får svårare uppgifter SEDAN när du FÖRST har gjort ALLT DET HÄR”. Och lillebror har inte alls storebror duktighetstålamod i att göra det de säger åt honom.

Inför skolstarten i år oviljan att gå till skolan. ”Lärarna kommer ju bara att fortsätta att försöka lära mig saker jag redan kan.”

Så mycket tankar.

Så mycket tankar kring mig själv också. Kring den jag var som barn och den jag är nu.

Lätt för mig i skolan. Det var fult. Dåligt. Nåt man helst skulle låta bli att nämna, för det var i så fall skryt. (Och matte av alla saker? Matte SKA man ha svårt för, liksom. Det hör till allmän hyfs i vuxenlivet att kunna himla med ögonen och säga att matte

Tog för mycket plats. Pratade för högt. Ställde för många frågor. (Fortfarande på musikalutbildningen, vid 24 års ålder, tog jag för mycket plats för att jag faktiskt ställde frågor.)

Tyckte det jag tyckte fastän inte andra tyckte samma. Ägnade mig åt de saker som intresserade mig, även om det innebar att jag fick göra dem själv. Har aldrig fattat det här med att ”falla för grupptrycket” – hur kan vad gruppen tycker vara så viktigt att man är beredd att göra våld på sig själv, liksom?

Fruktansvärt upprörd över människor som tyckte saker om mig för att jag var ett BARN. Till exempel när folk tyckte att jag minsann inte skulle framföra min åsikt för att jag var ett BARN – och att jag dessutom borde tänka på vad jag sa eftersom mina föräldrar antogs stå för allt jag sa och tyckte. Som att jag inte var på riktigt utan bara en gullig utväxt. Nedlåtande kommentarer från vuxenvärlden om att jag minsann inte begrep även upp i övre tonåren, på områden där jag uppenbarligen hade både mer kunskap och insikt än de nedlåtande personerna. Min frustration över omvärldens vilja att bestämma vilka av mina egenskaper som är önskvärda. Envisheten och ifrågasättandet var inte önskvärda.

Specialintressena som omvärlden hånade.

Splittringen i att vara så intresserad av så många saker och nödvändigheten i att välja.

Rättvisepatos, engagemang. Miljöengagemang. Min oförmåga (fortfarande) att begripa att så många människor skiter i att ta ansvar och ta till sig hur vi bör agera.

Och alltid den stora mängden tankar. Vändandet och vridandet och invägandet av alla aspekter i allt, tills mitt huvud går sönder. (Se taglinen till den här bloggen, för övrigt: Jord under naglarna, sågspån i håret, dammelefanter under sängen och för många tankar i huvudet.) Ambivalensen det ger. Den generella ångesten som kommer av att alltid se alla möjliga utgångar inklusive alla de såliga, typ.

Aldrig egentligen passat in. Men med åren lärt mig att hitta mina vägar, sätt att få mina egenskaper att vara styrkor istället för belastningar. Hittat vänner och arbete som uppskattar den jag är. Lyckats få känna stolthet.

Men… särbegåvad? Nej. Någon hög intelligensnivå förväntar jag mig inte av mig själv. Jag har någon gång tittat som hastigast på något IQ-test, och då har det mest varit sånt här med att titta på figurer och tala om vilken som borde komma härnäst. Jag är usel på sånt. Därav har jag konstaterat att intelligent i klassisk bemärkelse är jag nog inte. Och det där med att väga in alla aspekter för att göra en korrekt bedömning i alla led låser min hjärna på ett sätt som tar sönder den. Ungefär som att spela RoboRally, och det vet jag att jag inte ska göra. Det triggar ångestdelen av hjärnan på ett märkligt sätt.

Men jag noterar att jag känner igen väldigt mycket av mig själv i åttaåringen. I mycket större dos hos honom än hos mig. Och jag är väldigt nyfiken på vad skolpsykologens tester har att visa om honom. Men framför allt så vill jag kunna ge honom möjlighet att bejaka allt det där jag stängt undan och sedan kämpat med att plocka tillbaka. Oavsett om det är särbegåvning eller inte. För det är delar av honom. Och det är delar som kan göra honom lycklig OCH göra honom till en tillgång för världen. Om han slipper trycka undan dem vill säga.