Salta pepparkakor

Idag var det dags att baka pepparkakor. (Egentligen skulle vi gjort det igår, men annat kom emellan.) Så jag lyckades lyfta mig över den lamslående ångest jag vaknade med i morse.

Och medan jag plockade och diskade och torkade i köket för att frigöra ytor för pepparkaksbak sjöng Laleh på radion

I will tell your story if you die
I will tell your story and keep you alive the best I can
I will tell them to the children

Det vilar så fruktansvärt tungt det där ansvaret. Jag orkar inte bära det. Det är tungt nog att orka leva vidare, vara ensam förälder, få oss alla tre att fortsätta framåt. Att ingen av oss ska gå under av det där hålet efter den saknade.

Att då samtidigt försöka hålla liv i och prata om… Alltså, det låter så fint och så enkelt och så självklart. Det är det inte. Det är det verkligen inte.

Så tårarna flödade redan innan jag började baka pepparkakor.

Och sedan valde jag pepparkaksformar med älsklingen i tankarna.

För din vana att gå barfota hela sommarhalvåret.

För katterna. Alltid katterna. Och för att jag nästan aldrig kallade dig vid namn utan ropade ”Mjau!” rätt genom hus och trädgård.

För ditt hjärta, troligen det största jag träffat på. Fortfarande förbluffad över att det valde mig av alla.

För tramsputten, fjantproppen, spexdirecteuren. Ändå aldrig helt oseriös.

För luftslotten och fantasin som du hjälpte mig hålla liv i när min rationella sida försökte rationalisera bort dem.

För fjärilarna vi försökte fånga. Och sjöng om. Och tackade.

För dina händer som jag aldrig mer kommer att känna.

För det stora hålet du lämnat efter dig.

För ”lägerfångelooken” du hade på slutet, när du magrat bort för att du inte kunde äta. Men ändå var du. Bonustiden. Till slutet.

För alla som älskade dig och älskar dig. ”Otaliga vänner”, skrev vi i dödsannonsen.

Jag bakade sex plåtar pepparkakor. Barnen tillsammans en plåt.

Ja, och sedan pepparkakshus då. Eller pepparkaksbygge. Åttaåringen har fixat delar till ett minihus (på frihand). Jag har fixat bitar till ett större bygge (också på frihand om man bortser från linjalen). Tolvåringens bistånd har bestått i kommentarer av typen ”Vilka fina rektanglar du gjort, mamma!”. Ihopbyggande får dock anstå tills imorgon. Jag är för trött nu.

För övrigt ska man vara två vuxna när man bakar pepparkakor. Det ska finnas en som kan ägna sig åt ugnsskyfflande och plåtrengöring…

6 responses to “Salta pepparkakor

  1. Oj vad vackert. På mer än ett sätt!

  2. Håller med Maria och Hanna, vackert och fint, man ler och blir tårögd på samma gång. <3

  3. Men du gjorde det i alla fall! You told his story . Så himla fint, Sanne! (Tårarna rinner på mig också.)

    • Fast bara en så liten och begränsad del av hans historia.
      Och inte till barnen. Barnen orkar inte lyssna på sånt. Varför ska jag berätta sånt de redan vet om honom för dem, liksom?

      • Nej, iofs. Men jag tänker att det är inte det som menas. Det är just det lilla som räcker. De små grejerna. Och barnen, det är nog de ofödda barnen, typ era barnbarn.<3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *