Anne. Med e.

För en dryg månad sedan eller så fick jag veta att det skulle komma en ny Anne på Grönkulla-TV-serie (som skulle ha premiär på netflix den 12 maj).

Jag hör förstås till dem som älskat Anne på Grönkulla sedan barndomen. Läst alla böckerna, säkert många gånger. Jag minns hur jag gick och längtade när den “gamla” serien, med Megan Follows och Jonathan Crombie skulle ha premiär i Sverige sensommaren/hösten 1987 (eller var det 1988?), varenda gång trailern visades, och jag älskade serien (även om jag säkert hade invändningar mot saker som inte stämde med böckerna). Och numera har jag dem på DVD.

En ny Anne-serie? Det kan ju inte gärna bli bra? Inget kan väl slå den där gamla pärlan, liksom?

Men jag tittade på trailern för den nya Anne. Och jag konstaterade att jo, det såg faktiskt lovande ut. Väldigt lovande. Väldigt väldigt lovande.

I fredags hade den alltså premiär. Och igår söndag såg jag de sista av första säsongens sju avsnitt. (Ja, det finns alltså bara en första säsong ännu.) Och… jag måste säga, hur omöjligt det än låter: jag tycker den här är bättre än den gamla.

Ja, den gamla är bra. Men den här är ännu mer på riktigt. Herregud så mycket igenkänning med stackars underbara Anne som är så mycket och som får så lite förståelse från omvärlden!

Och ja, det river runt i gamla halvt glömda sår. För jag sitter många gånger och tycker det blir pinsamt, inte huvudsakligen för att hon gör saker som är eller borde vara pinsamma utan för att hon gör saker på sätt jag också kunde göra saker när jag var yngre och som jag lärt mig den hårda vägen att toleransen är väldigt låg för från andra. För man ska göra som andra förväntar sig och som de osynliga obegripliga spelreglerna säger och ack nåde den som inte följer den mallen eller inte begriper… så jag skäms å Annes vägnar, inte för att jag tycker hon gör fel utan för att jag ser att de andra kommer att tycka det.

Och det gör ont, av igenkänningen.

Men det är bra, och det är väldigt mänskligt gjort. Och det är ett lugnt tempo, där saker får ta den tid de behöver. Det är inte nedkortat och bortklippt utan faktiskt påbyggt.

Och den pinsamma biten när Anne bjuder Diana på te och råkar servera vin istället för hallonsaft… Den är sådant där som jag tycker är pinsamt och jobbigt och besvärligt på riktigt, och jag sitter liksom och laddar upp för att hantera den när jag inser att den är på väg. Men ÅH de gör den på ett så bra sätt att jag inte skäms ett dugg! Den är bara jättebra gjord!

Och Gilbert? Kan någon annan än Jonathan Crombie vara Gilbert Blythe? Svaret är JA!

Så ja. Du ska se den här. Oavsett om du är Anne-fan sedan innan eller inte. Oavsett om du är vuxen eller barn, oavsett om du är kille eller tjej. Jag tycker du ska se den.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *