Alla dessa jävla morgnar

Alla dessa jävla morgnar.
Alla dessa jävla morgnar när jag kämpade, lirkade, tassade på på, lirkade, kämpade med att försöka få en ovillig åttaåring iväg till skolan där han bara mådde skit.
Alla dessa jävla morgnar.

Han mådde skit för att skolan inte funkade.
Och vi hade fanimej sorg, både han och jag.

Men skolan och dess jävla skolplikt. Den heliga skolplikten, viktigare än allting annat. Viktigare än att må bra och få läka och hitta livsglädje och lärglädje.

Och den jävla jävla rektorn som fick mig att må skit, som så många gånger indirekt och direkt talade om för mig vilken dålig förälder jag var som värnade mitt barns välmående och försöte hitta lösningar.

Trots att jag kämpade varenda jävla morgon med att få iväg mitt barn till skolan och nästan aldrig gav upp. Och trots att jag alltid alltid var beredd på att behöva komma och hämta honom för att det blivit kaos.

Trots att jag inrättade hela mitt liv efter att han skulle komma till skolan och kunna hämtas på studs.

Och alldeles ensam i skiten. Mot hela världen. Allt jag varit tvungen att stänga undan. Som jag bet ihop, varenda morgon, varenda dag.

Jag hade behövt någon som kunde trösta mig. Hålla om mig, massera nacken, lätta på det känslomässiga trycket.

Men jag var den som var tvungen att vara vuxen genom alltsamans. Ensam vuxen.

Jag är fortfarande så där ensam. Även om skolsituationen blivit bättre – tack vare mig, som på något vis lyckades fixa skolbyte till slut, mot alla odds – så har jag fortfarande behov. Mänskliga behov. behov som det inte finns något utlopp för.

I den mån hjälp eller social kontakt finns så är det liksom på förbestämda tider, när folk har tid och kan.

Det är liksom aldrig då tårarna bryter igenom.

Jag behöver någon som sitter här på kvällen och håller om. Någon som masserar bort den senaste dagens ångest ur nacke och axlar. Någon som kan få dagens rapportering utan att jag behöver ge en genomgång med bakgrund för fyra år först.

Det är barnen som får ta det. Vilket de förstås varken kan eller ska. De kommer med katt och filt och håller om de gånger tårarna bryter igenom som niagarafall.

Jag har ärligt talat ingen aning om hur man får loss allt det här ur kropp och själ utan vardaglighetens tröst från någon annan likvärdig.
Det gör så ont i själen.

Ändå sitter jäveln där på axeln och säger att rektorn bara ville väl, alla bara ville väl.
Som i alla tider sitter det en jävel på min axel och försvarar de som skadat mig – och förminskar mig.

Vilket väl är ytterligare ett skäl till att jag tar sönder mig själv så mycket. Jag lägger liksom allt på mig själv.

Jag behöver någon här som försvarar mig. Som håller på mig. För jag är så dålig på det själv.

Någon att vila hos.
Någon som kan få mig att vila. På riktigt.

Äh. Jag kan väl lika gärna tro på sagor.

Sarah, go back to your room. Play with your toys and your costumes.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.