En av de saker som stressar mig väldigt mycket, och sannolikt väldigt i onödan enligt de flesta, är beredskap.
Inte beredskap som i krisberedskap eller väderberedskap eller beredskap för strömavbrott. Utan beredskap när det gäller det väntade.
Vänta på någon som ska komma. Vänta på någon som ska ringa.
Det kan vara någon som ska komma och köpa något jag lagt ut på Blocket. Eller en hantverkare som ska dyka upp. Eller någon trevlig människa som ska komma förbi på fika. Det kan alltså vara trevliga saker eller jobbiga saker eller helt neutrala saker. Men väntandet i sig skapar en stress och en nervositet hos mig. Eftersom jag inte vet exakt när personen kommer att dyka upp – det går ju inte att veta – så låser det min tillvaro. För när personen väl kommer så kan det bli pinsamt om jag missar att hen dyker upp, vilket jag kan göra om jag är på ovanvåningen eller om jag grejar med saker i husets bakre rum och inte har utsikt mot framsidan. (Pinsamt är inte alls rätt ord. Inte genant heller. Men jag vt inte vilkt ord jag ska använda.) Och jag kan ju inte heller sätta igång med vad som helst. Inte saker som inte går att avbryta hur som helst – som att måla fönster eller putsa väggar eller nåt sånt. Eller saker som gör att jag är skitig. Eller som kräver koncentration och fokus. Och alltså går jag liksom mest och… väntar. Eller gör saker som inte kräver fokus. Vilket mest resulterar i att jag väntar. Och känner hur tiden rinner bort. Och blir frustrerad.
Eller som när någon ska ringa. Kökskranen gick sönder här för en dryg vecka sedan, och för att göra en lång historia kort så har jag nu en ny kran på plats men behöver att någon sätter dit den. Pappa skötte i fredags den jobbiga biten med att ringa runt och försöka hitta en hantverkare. Som kanske eventuellt skulle kunna fixa det idag på eftermiddagen. Och dagen idag började ändå med väntan, för en läkare från vårdcentralen skulle ringa vid 8.10. Och det gjorde han, eller han ringde rentav 8.07. Efter det samtalet började väntan på att hantverkaren eventuellt skulle höra av sig, typ från 11 och framåt. Det vill säga gå och vänta och inte riktigt veta vad man kan göra och inte kan göra eftersom man behöver kunna släppa det när som helst för att svara i telefon. Vid 13.30 kollade jag för säkerhets skull av med pappa att jag fattat rätt, att det var hantverkaren som skulle höra av sig. Jodå, så var det, men pappa ringde ett extra varv och kollade. Beskedet var att han hör av sig innan han kommer, och det blir nog inte idag men kanske imorgon.
Och ja, jag vet, jag är glad att jag förmodligen har en hantverkare som ska komma och fixa. Absolut. Det är jag som är den besvärliga kunden i det här, inget snack om saken – det är jag som med kort varsel behöver hjälp. Det är inte det det här inlägget handlar om.
Det handlar om vad det gör med mig. Att jag låser mig. Att jag blir stressad över att behöva kunna svara när som helst, behöva ta med mig mobiltelefonen dit jag går i trädgården (i jobbekläder och kalkbrukskladdig), inte kunna åka iväg på utflykt eller till Malmö och hjälpa sonen shoppa kläder eller åka och träna, och hela tiden vara beredd att skrota planer och ställa om för att NU kan hantverkaren komma.
Jag vet, det är jag som inte är vettig. Men jag funkar så här i alla fall.