”Har du någon att prata med?”

När jag skriver om något som är jobbigt, uttrycker min ångest eller min förtvivlan eller otillräcklighet, så är en av de kommentarer jag verkligen inte vill få denna:

Har du någon att prata med?

Och ja, jag vet att det är oerhört väl menat från dem som skriver så.

Att det är omtänksamt menat från dem som skriver det gör det ännu svårare att påtala att jag inte vill få den frågan. Men jag inser att jag ändå måste.

För det första kan frågan betyda så väldigt olika saker.

NÅGON att prata med?
Vad för sorts någon avses?
Psykolog/samtalskontakt/liknande inom vården?
Nära vän?
Förälder?

Det finns så väldigt många sorters någon man kan prata med.
Beroende på vilken sort som avses så kan svaret vara ja eller nej.

För det andra så är det oklart vilket syftet skulle vara att ”prata med någon”.
För att vräka ur mig känslor?
För att hitta konkreta lösningar?
För att för sjutusende gången uttrycka hur saker är och få tillbaka ett konstaterande att det är synd om mig som behöver bära det här men det är inget någon kan göra något åt?

För det tredje är det ett antagande om att just PRATA är lösningen på saker.
I det ligger också antagandet att PRATA är bättre än andra sätt att kommunicera. Som exempelvis skriva.

Jag uttrycker det jag känner. Genom att SKRIVA. Till exempel på twitter eller facebook.
Men det finns något magiskt antagande om att just PRATA är LÖSNINGEN.

Som det här när det ibland cirkulerar postningar på facebook där folk påtalar att Om du mår dåligt så kan du komma till mig och prata, jag finns alltid där och lyssnar. (Och så någon tagg om att #prataompsykiskohälsa eller liknande.)

Mm, för om det finns någon att prata med så försvinner alla ens problem magiskt.

Allt detta, och mer därtill, är vad som far genom mitt huvud när jag får frågan om jag har någon att prata med.

Vilket är det jag förväntas svara på?
Och vilket resultat är det jag förväntas uppnå med att prata med någon?

Dessutom, när jag mår skit, ska jag verkligen behöva lägga energi på att få folk att försöka tänka efter vad de egentligen frågar?
För ja, jag har fått den sortens kommentarer så fruktansvärt många gånger genom åren.

Har du någon att prata med?
Borde du inte prata med någon?

Ja, jag har någon att prata med.
Jag pratar med mamma.
Jag har möjlighet till samtalskontakt via jobbet, vilket jag använder periodvis.
Jag träffar kuratorn på habiliteringen för föräldrastöd ibland.
Ingen av dem kan lösa grundproblemen åt mig. Ingen kan lyfta av det tunga oket.

Dessutom är det det vanligaste förslaget jag får från andra som vill hjälpa men inte vet hur: att vi kan prata. Ringas vid, eller träffas och fika. Långt fler än vad som skulle vara hanterbart. Och för varje person behöver man ändå börja från början, och man kommer att missa någon väsentlig detalj i det man berättar som gör att de råd man ändå får blir fel eller konstiga.

Plus att jag är utbränd. Samtal är ansträngande för mitt huvud. Jag måste begränsa mängden samtal.

Så: jag vet att ni menar väl. Verkligen. Jag vet det.

Men snälla, tänk efter innan du ställer en där frågan:
Vad menar du egentligen? Kan du kanske ställa en bättre fråga?
Om du nu alls behöver fråga.

Nästa gång någon frågar om jag har någon att prata med ska jag försöka komma ihåg att hänvisa till den här tråden – istället för att försöka formulera sjutton svar i huvudet på en gång.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *