Category Archives: Graviditeter och bebisar

Ja, jag hoppades lite grann på en flicka den här gången. Och trodde kanske lite det också.

Det blev en pojke.

Är jag besviken?
Nej. Självklart inte. Jag älskar mitt lilltroll ofantligt och vill inte ha någon annan.

Men ja, lite lite lite grämer det mig.
Varför?
Skulle någonting alls bli bättre av att jag hade fått en flicka istället? Något alls i hela världen?
Nej. Verkligen inte.

Eller jo. Jag tror att jag vet vad som grämer mig.
Jag kommer aldrig att få en liten Mira Isolde. Inte heller någon Ester.
Ja, det är namnen det handlar om. Det grämer mig att inte få använda de fina namnen.

Det är förstås ett urbota dumt skäl att önska ett särskilt kön på barnen. (Som om det skulle finnas några bra skäl – men ändå.)
Dessutom är risken ganska stor att en eventuell tös inte skulle fått något av dessa namn ändå. Vi är två föräldrar, och jag tror inte att vi skulle ha kommit att enas om dessa namn.

Som sagt var, jag grämer mig. Lite. Det är en småsak, mest en sån där sak som poppar upp och irriterar mig ibland. Ungefär på samma nivå som man stör sig på att man inte köpte den där tröjan, och sedan var den slutsåld.

Dessutom: jag fick en Jonatan istället. Det slår mig ibland med full kraft. Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle få ett barn med det underbart vackra namnet Jonatan. Det fanns liksom inte ens på kartan. Jonatan – på ett av mina barn? Jisses

Ja, namn är en petitess. Det är kön på barnen också. Kön är ju en så fjantigt liten del – det är personligheten som betyder nåt.

Jag har två underbara barn

Ja just ja, han säger ”hej” och ”hejdå” också. Hej är ganska tydligt. Hejdå låter ungefär ”eja!”

Och så säger han godnatt. Det låter ungefär ”nga, nga!” (”Godnatt, godnatt!”

Han kommuniecrar en hel del.

Han svarar ja och nej på saker man frågar honom om. Ja, oftast inte med ord, men med nickningar eller huvudskakningar, och med ”uhum” eller ”ah”. Och ibland nästn ett ”ja”. Han är tydlig med vad han vill – och inte bara på dessa sätt Vill han vara med och laga mat börjar han släpa fram pallen från rummed brevid. Vill han ha flaska pekar han på torkstället där flaskan står, eller på mikron.

Han kan peka ut kroppsdelar. Säger man ”var är magen?” så pekar han på magen, och detsamma med fötter, huvud, mun, näsa, huvud (och några till, tror jag).

Han tycker om att titta i en pekbok med saker från bondgården – traktorer, djur, äpplen och så vidare. ntingen pekar han själv, eller så tar han tag i mitt finger och pekar åt mig. Och så vill han att man ska säga orden.

Han härmar katter, kor, hästar och höns. Ibland till rätt djur, ibland inte

Hans eget ordförråd är ännu ganska begränsat, men man kan ana hans intressen.

”Ka-ka” är katterna. Fast det betyder inte katt, utan det han härmar är när jag ropar på Saskia, den ena katten – fast Ka-ka gäller förstås båda katterna för honom Att gosa med katterna är poppis, även om det ibland leder till att man får ont

”Tittut!” säger han ibland jättetydligt – och leker än oftare. En liten busunge av det bästa slag

”Tädda” (eller egentligen ännu sämre artikulerat) eller ibland ”tädda dä!” betyder att vi ska tända eller släcka. Handlar om lampor, eller ännu hellre om levande ljus. Han älskar både levande ljus och eladventsljusstakar. Han står själv och försöker blåsa ut ljusen på adventsljusstaken genom att blåsa/spotta. Igen och igen och igen. Och lampknapparna når han nu ”till hälften” i felra rum: kan trycka neråt men inte uppåt.

Och så säger han faktiskt ”mamma”! Och det är vldigt väldigt tydligt och han säger det gång på gång, som att ha verkligen vill poängtera att han kan säga det. Däremot är jag osäker på vad han menar med det. Det är inte uppenbart att han vill något särskilt när han säger det. Även om han vet att det är jag som är mamma Mest låter det liksom som att han är glad att han lärt sig ordet – Och ja, han säger typ ”pappa” också. Fast inte lika ofta och inte lika övertydligt. Men så är han också rätt mammig – mer än vad som egentligen är bekvämt – för tillfället.

Nu i dagarna är det två år sedan han blev till. Gissningsvis två år och tre dagar idag

Det är också snart 6 år sedan mitt första barn skulle ha fötts – det barn som aldrig blev mer än ett tidigt missfall. Jag har för mig att jag den gången fick BF till 26 oktober eller nåt sånt. – Fast det var väl tur att det blev som det blev, annars hade jag ju aldrig fått S

tittade tand nr 7 fram med sin översta taggiga yta.
Vänster ner, nr två från mitten, sett från hans håll.

Igår morse gjorde han märkliga rörelser med händerna. Knölade ihop med fingrarna från båda händerna och viftade uppifrån och ner med raka armar.

Först tyckte jag mest det såg märkligt ut – men det verkade väldigt avsiktligt. Sedan slog det mig – kunde det vara rörelserna till Imse vimse spindel? Jag provade att sjunga den, och han blev strålande glad och applåderade – det var helt klart rätt uppfattat av mig (De sjunger den hos dagmammorna, det vet jag ju )

Med jämna mellanrum kommer han och visar med händerna igen och vill att man ska sjunga, och sedan applåderar han igen.

Förra helgen visade han plötsligt att han kan bygga torn med klossar, med ett klosspussel (eller vad det heter?). Byggde torn med fem eller fler klossar. Men det är bara när han är på rätt humör han gör det – inte så ofta.

Annars säger han fortfarande inte mycket. ”Dä” och ”titta” och kombinationer därav. ”Ta” betyder tack. ”Ka” tror vi är katt och alla andra stora djur. Djuren säger ”boooooo”, utom hästar som ibland säger ”muuuu” (vi har talat om för honom hela sommaren att kor säger mu, men på alla de gånger vi varit och tittat på grannens kor så har de inte sagt mu en enda gång, så hur ska han kunna tro på det? )
Han älskar för övrigt att titta i mina broschyrer om husdjursraser från Jordbruksverket -där finns gott om bilder på kor, hästar, grisar, får, getter och höns

Många verkar lägga sina barn runt sju på kvällen. Både riktigt små bebisar och lite större barn. Jag har aldrig fattat det där. Men jag antar att de barnen är annorlunda funtade än våra, har mer sömnbehov eller så.

När S var liten kämpade vi nog mer med att få honom att somna på kvällen. Inte så att vi försökte få honom att somna vid sju på kvällen men lite senare så försökte vi nog få honom att somna utifrån att klockan passerat en viss tidpunkt. Ibland tog det ett par timmar av kamp att få honom att somna. Numera funkar det ganska smärtfritt men han vill ofta ha sällskap eller bli tilltittad under insomningsprocessen.

Sammantaget kan man dock konstatera att för det allra mesta har det varit lagom för honom att somna vid halv nio-nio. Det är den tiden hans system behöver somna, som han är lagom trött och det passar bra. Visst, det har ju som sagt var funnits en del perioder när han somnat betydligt senare, men ändå – det finns liksom en lagom-tid i honom.

Med J har vi inte alls kämpat på samma sätt. Vi har helt enkelt väntat tills han är lagom trött innan vi försökt. Det gör vi fortfarande. Det betyder inte att vi väntar tills han somnar av sig själv, utan bara att vi väntar tills han känns lagom trött och i rätt fas och möjlig att få att somna eller nåt sånt. Då är det mycket mer fruktbart att försöka få honom att somna. Och mer smärtfritt för alla inblandade

Och även för honom ligger normalsomningstid någonstans kring nio på kvällen, Eller, oftast något senare för tillfället – men ändå tidigare än den period av runt elva på kvällen som vi hade för ett tag sedan. (Och innan dess var det halv nio-nio under låååååååång tid, typ nästan från födseln.) Och somnar han sent så är det ofta för att något stör – t.ex. att han behöver bajsa innan han somnar.

Han har börjat hjälpa till lite smått med att ta på kläder: sträcker fram armen när man ska ta på jackan, sträcker fram benen för att ta på byxor. Samma när man ska ta av byxor, då lyfter han på fötterna, en i taget, när man drar ner byxbenet.

När han känner för det och är på rätt humör, alltså

Mat som han inte är intresserad av, som slängs ner eller kastas bort. Eller när han hel enkelt inte är intresserad av att äta.

Men en stund senare kryper han gladeligt in och sätter sig och äter maten som hamnat under bordet. Med ett stort flin och glitter i ögonen – för han vet att han egentligen inte ska äta maten när den ligger där, men att det också är svårt att fånga honom där och att jag inte alltid orkar hindra honom.