Bilresa, Skåne-Linköping, eller omvänt. Två vuxna, två barn. I mörkret sent på kvällen längs med Vätterns strand poppar Robyns ”Body Talk”-skivor på stereon.
Den där sortens enkla minnen, av något som egentligen är en väldigt tråkig sak – lång bilresa – men som blir så väldigt trevligt med rätt sällskap och rätt musik.
De gånger vi rest den sträckan, jag och barnen, efter att älsklingen dog, har vi tagit tåget. För jag vill inte köra själv. Dels är de där 45 milen mindre roliga om man inte har någon att byta av med. Dels vill jag inte riskera att bli stående mitt i mörka Småland om bilen går sönder. Ensam är väldigt svag.
Men jag saknar de där bilresorna. De var ganska sällsynta, men de är i märkligt varmt minne.
Vi lyssnade förstås på mycket annat än Robyn. Men just de har satt sig extra tydligt i minnena, eftersom hela familjen uppskattade dem. Inte minst minstingen. Och jag har inte riktigt kunnat med att ens lyssna på de skivorna sedan han dog.
Men idag tog jag med Body Talk Pt 3 ut till bilen när jag och åttaåringen skulle köra till hans träning. För jag kände att vi behövde ha någon musik han gillar.
Det gick hem.
Och det var inte mörker och Vättern, det var istället dimma och regn och blåste och sydkusten. Och vi poppade Robyn.