Tag Archives: engagemang

Och det här med i-landsproblem verkar för vissa ha blivit typ motsatsen

I-landsproblem. En välkänd benämning på småproblem som det är löjligt att engagera sig i när det finns större och allvarligare problem att ta hand om här i världen. Varför bry sig om cigarettfimpar på marken när det finns barn som svälter i Afrika, typ. Och alla som någon gång engagerat sig i någonting alls har nog upplevt kritik på någon nivå om att de inte borde engagera sig i sådana småsaker när de istället borde… ja, något annat, i alla fall – något större och viktigare.

Det intressanta nu är att det allt oftare liksom på något vis går åt andra hållet: man får kritik för att man liksom engagerar sig i något för stort. Att man engagerar sig i flyktingströmmar och integration och klimatfrågan och annat sånt, när det minsann finns ungdomar här hemma i byn som är arbetslösa och det finns gamlingar som inte får god mat på hemmet.

Personligen tycker jag att engagemang och förändringsvilja på alla nivåer är bra. Det behövs både de som försöker förändra i det lilla och i det stora. Och även om en hel del engagerade människor är sådana som drar lass inom många områden, så finns det ärligt talat ingen som kan fixa alla områdena. Försöker man engagera sig i allt så går man sönder.

Men det är så bisarrt med alla dessa människor som klagar på vad andra engagerar sig i och försöker diktera vad andra borde engagera sig i och talar om att andra engagerar sig i fel saker. Om de nu tycker att det behövs engagemang på ett område som ingen tagit tag i så är ju det bästa att de själva gör något? Och vad skulle nånsin bli bättre av att vi som engagerar oss i något istället lät bli?

För alltså, engagemang är ju liksom inget som kommer på beställning. Ideellt arbete, sånt där man inte får betalt för, det gör man för att man av någon anledning vill och brinner för. Och detsamma är i många fall sant för vad man arbetar med och får betalt för. Ett personligt intresse och engagemang är liksom ofta den grund det vilar på. Eller att man på annat sätt mår bra av det. Den grunden kan man inte bara flytta på beställning för att någon annan talar om att man enligt dem borde tycka något annat är viktigare.

Läs även I-landsproblem.

Vilka frågor är viktigast? Om att bry sig.

Ett inlägg dök upp på FB: en länk till en artikel om ett kvinna som bisarrt nog inte fått asyl, kompletterat av frågan varför det bland genusintresserade bloggas om barnkläder och föräldrapenning, men inte om detta, detta som ju är en fråga på liv och död.

Mitt svar gäller ju förstås mig personligen, det vill jag poängtera.

Det finns många frågor jag anser vara viktiga. Och förmodligen är det ännu fler jag skulle tycka var viktiga om jag kände till dem.

Men av de stora viktiga frågor jag känner till så är det miljöfrågorna – som ju är många och ganska olika om man benar i dem, men ändå – som jag anser är viktigast. De handlar definitivt om liv och död. Om människans överlevnad, och om många enskilda människors överlevnad och ännu fler människors välmående. Och ändå är det inte människors liv eller död som är det bärande för mig, utan ännu mer handlar det om en principiell fråga – eller moralisk, och på något sätt det mest religiösa jag ägnar mig åt: jag anser inte att vi har rätt att förstöra miljön och livsförutsättningarna för en massa organismer. (Jag tror inte på någon gud, och jag anser inte att någon gud gett oss större rätt än andra organismer till planeten.) Det handlar om liv och död för så oerhört många.

Denna fråga är så viktig för mig att jag valt att utbilda mig inom området och jobbar inom området.

Och tyvärr så orkar jag inte engagera mig så mycket som jag skulle vilja. Jag orkar inte brinna så mycket. Och jag orkar inte ta till mig hela vidden, för jag vet att problemen är gigantiska. Jag måste avskärma och ta lagom mycket.

Och jag måste tillåta mig att samtidigt ”ha ett liv”.

Det är en fråga om att inte bli för deprimerad och få för mycket ångest. Det har jag ju goda anlag för ändå :-) Jag måste ha en vardag, med vardagsbestyr, positiva konstruktiva upplevelser, saker att se fram emot, och så vidare. Och i detta ingår ävern sånt som att ha man och barn :-) Skulle jag fanatiskt gå in fullt ut för att göra maximalt för miljön så skulle jag inte känna att jag hade tid för ett liv. Och då skulle jag gå sönder mentalt, och då vore jag ju till föga nytta för miljön.

Det finns knappast utrymme för att jag skulle klara av att engagera mig i alla stora viktiga frågor. Jag räcker inte till för det. (Hur många gör det?)

Men det betyder inte att jag tycker de är oviktiga. Och jag är glad och tacksam att det finns andra som engagerar sig.

Däremot, i mitt vardagsliv, finns det en massa andra ”sm唝 frågor som engagerar mig. Och det är där genusfrågorna kommer in, i min roll som förälder och som människa. Baserat på mina egna erfarenheter under min uppväxt. För att mina barn ska få ett bra liv som inte begränsas. För att det finns saker omkring mig i min vardag som stör mig. (Detta gäller också för en massa andra små saker.)

I mitt vardagsliv kommer engagemanget från ett annat håll än miljöengagemanget. Visst, det finns principiella aspekter i båda delarna: det finns något jag tycker är rätt och något jag tycker är fel. Men orsakerna till att jag pratar och skriver och försöker förändra är ändå olika.

Alla kan inte engagera sig i allt.

Att jag inte engagerar mig i asylpolitiska frågor betyder inte att jag inte tycker det är viktigt, eller ens att jag tycker det är mindre viktigt än barnkläder och föräldrapenning. Det är viktigt på olika plan och på olika sätt. Och engagemangen är inte utbytbara. Jag kan inte plocka bort mina vardagsengagemang och istället lägga till asylpolitiken. Jag kan inte heller bara lägga på ytterligare engagemang. Jag är ingen obegränsad resurs.

Det är förstås inte alls vettigt att ställa olika frågor mot varandra. Det väsentliga är på något vis att man alls engagerar sig – det är bättre att engagera sig än att inte engagera sig. Ungefär som att det är bättre att köpa ekologiskt eller närodlat, även om det val man gör inte alltid alltid är det allra bästa, än att fullkomligt skita i båda delar.

Och nej, jag känner mig inte anklagad eller påhoppad. Men jag kände ett behov av att förklara.

Jag är glad att det finns människor som engagerar sig i Amnesty och skänker pengar till Röda korset också. Det är jätteviktigt och bra. Även om mina pengar går till ekologisk mat och Naturskyddsföreningen.

Jag har blivit en dålig, oengagerad människa :-(

Jag läser inte tidningen ordentligt. Skämtar bort att jag inte orkar läsa viktiga, intressanta reportage om miljökatastrofer, inrikespolitik eller barnarbete. Ser inte TV-nyheterna, mer än möjligen för vädrets skull.

Orkar knappt ens hänga med i klimatdiskussionerna, som ÄNTLIGEN kommit igång.

*skäms för mig själv*

Jag som aldrig kunde fatta när de vuxna inte orkade engagera sig. Hur kunde man tycka att annat var viktigare?!?

Fast det är väl inte att man tycker att annat är viktigare. Det är att man inte orkar längre

Problemen är ju i någon mån de samma som de var då, när jag var 17. Det har egentligen inte hänt mycket. Eller jo, det har det. Men ändå. Växthuseffekten kände vi till redan då, de saker som folk ombeds göra nu – köra mindre bil, ta tåget, stänga av prylar på riktigt istället för med standby – det visste vi ju redan då. Diskussionen om huruvida klimatet verkligen förändras fanns redan då.

Jag har redan engagerat mig så länge. Redan stått och diskuterat, stångat mig blodig, så många gånger.

Jag orkar inte.

Jag har redan gjort mitt bästa i så många år. Jag börjar tappa drivkraften, orken, engagemanget.

Och… hur ska jag hinna/orka läsa tidningen? Jag är tacksam om jag hinner få läsa lite i tidningen i lugn och ro. Då får det vara KORTA artiklar/notiser. Dem kan jag med lite tur hinna igenom utan att bli avbruten så ofta att jag tappar tråden. Och jag slipper få dåligt samvete (eller lika dåligt samvete) över att jag sitter och läser när jag borde prata med sonen medan vi äter frukost.

Min ”surt förvärvade egentid” vill jag ägna åt annat än att läsa analyser av sossarnas nya partiledare eller moderaternas försök att engagera sig i klimatfrågan. Då vill jag hinna ta hand om mig själv, träna, bygga lite… Resten av tiden går ju åt till vardagsbestyren som ska göras.

Så – engagemanget har dalat.

*dålig jag*